Friskis&Svettis Malmös träningschef om att coacha

När jag skrev om att utvecklas som ledare i samband med projektet Mer jympa i jympan skrev Isa Kjellsdotter, träningschef i Friskis&Svettis Malmö, kommentarer som gjorde mig nyfiken på hennes syn på det här med att coacha. Jag frågade Isa om jag fick intervjua henne. Och det fick jag.

Jympajesus:
Vad är det första du gör eller det första du säger när du möter din – vad säger man – klient?

Isa:
Hm, det beror på i vilket sammanhang jag är. Ett coachande samtal kan jag ha på olika sätt och i skilda situationer. Jag coachar mina medarbetare, då säger jag kollega. Jag är coachande i min roll som luf:are (ledaruppföljare i Friskis&Svettis, JJ:s anmärkn) då säger jag ledarkollega. Jag är en coachande mamma och då kallar jag dom mina barn. Vad jag menar är att vi kan ha olika roller i olika situationer. Jag gillar att inte sätta epitet som gör att man får en hierarkisk känsla, vilket lätt klient blir. Hänger du med i mitt resonemang? Ha ha, jag kan lätt snurra in mig när jag förklarar.

JJ:
Jag fattar. Alltså var du kristallklar. Så vad är din första fråga till en ledarkollega som du ska följa upp?

Isa:
Jag har inte en färdig första fråga, men en färdig första intention kan jag kalla det. Och det är att skapa kontakt. Om jag går på med ett protokoll, pratar ramar, pass, musik, ledarskap o s v, utan att först ha kontakt och en samstämmig bild om vad vi ska göra i mötet kommer vi inte få ut mesta möjliga av vårt möte. Så intentionen går ut på att öppna för en gemensam syn på syfte och mål med just den här uppföljningen. Vad önskar ledaren gå därifrån med? Hur får hon/han känslan av att det varit givande, oavsett om det då varit utvecklande eller “bara” bekräftande?

Det här kallar jag en form av skanning, ett förarbete som gör att mitt uppdrag blir tydligare och därmed lättare. För det är inte alltid enkelt att vara uppföljare. Mina ord kan vara neutrala för mig men för mottagaren hårda och kalla, eller flummiga. Jag försöker kolla av vilket språk som passar genom att fråga “hur“ samt “dansa med” och lyssna in vad jag hör.

JJ:
Spännande inställning. Har samtalet skitit sig någon gång? Och – om du bara ser till din sida av ansvaret – vad gjorde du för misstag?

Isa:
Hm, det som är svårt är ju så klart när jag vill leverera det jag ser, men att den feedbacken inte alls är efterfrågad. Där har jag trillat ett antal gånger. Alltså jag går in på det jag ser som utvecklingsbart men det är inte där ledaren är. Då hör hon/han bara kritik och inte ljuv musik som jag tycker att jag levererat, eller det som förstås varit min intention. Så min största utmaning är att verkligen att bara ge feedback på det ledaren önskar.

Om jag vill ge mer än så, eller fokusera på annat som jag ser som betydande i samtalet, ska jag först fråga om det är ok, om det kan vara intressant att lyssna på. Alltså lyssna in om ledaren önskar den feedbacken. Skulle hon/han säga nej måste jag ha is i magen och lämna det. Hu, vilken utmaning!
Men det har aldrig hänt. När jag först frågar om lov att ge feedback så blir ledaren nyfiken såklart (?) och vill höra. Och är därmed beredd att lyssna.
Jag hade en gång en önskan som lät så här: “Jag vill bara höra det som är bra, skit i resten!”. Ok, sa jag och levererade det som var bra och som han kunde fortsätta förstärka och leverera ännu mer av. Sedan frågade jag om det kändes bra och om han var nöjd? Då började han fråga om delar som jag inte gått in på varpå jag svarade att din önskan var att jag endast skulle fokusera på det som var bra. Vill du att jag går in på dom delarna har jag saker jag skulle vilja prata om som utvecklingsbara eller som jag t o m tycker du ska ändra. Vill du höra? Vad tror ni svaret var? Ja, så klart! Och då var vi redo, båda två, att snacka om dom bitarna på ett utvecklande sätt.

JJ:
Jag blir entusiastisk över ditt synsätt. Jag är säker på att du gör rätt och undrar hur man ska göra för att alla som coachar ska v-å-g-a ha den här coola inställningen. Någon tanke om det?

Isa:
Hm, jag har lärt mig efterhand. Och om jag funderar på vad som är essensen är det att våga släppa rätt-och-fel-tänket. Det finns olika sätt att lösa saker på och båda kan vara bra, jag behöver ALDRIG i en diskussion bevisa att jag sitter med den enda korrekta lösningen. Det gör jag ju säkerligen inte.
Det jag vill är att vi i stället frågar oss är varför jag har valt att vara på Friskis&Svettis? Varför är jag aktiv här, just nu? Då hittar vi svaren på hur vi ska förhålla oss till träningen, (ramarna)  motionärerna, föreningen o s v. Att jag som uppföljare ärligt tror på att ledarna vill göra sitt bästa och dessutom har en längtan efter att utvecklas. Då behöver inte jag lära dom att ta ansvar. Det kan låta flummigt, men om jag är tydlig med att det är vi tillsammans som skall leverera med hög kvalitet så att det fungerar för många då kan vi förstå varandra. Ta ner garden i mötet och lyssna in önskemål och behov, dina och ledarens. Våga se alternativa lösningar. Det vinner vi alla på.

JJ:
Tack Isa för den här inspirerande synen på utvecklingssamtal. Och amen.