Det var pappa som såg till att jag började träna. När jag var tio år anade han en simtalang i mig.

Att jag var duktig på att simma var nytt för mig. Jag hade varit så rädd för vatten att jag blev sjuk när jag gick till simskolan med klassen. Fick lägga mig på en bänk i omklädningsrummet. Jag och Lena A var sist med att lära oss simma. Vi hade en fot i botten mest hela tiden.

Men nu skulle Harry, simtränaren titta på mig. Farsan kände Harry.

Så jag dök i och crawlade två längder medan pappa tittade stolt på mig – det är vad jag tror.

”Visst. Kom på lördag klockan ett,” sa Harry. Och så var jag simmare i Västerås Simsällskap. Det tackar jag pappa för.

Jag tackar för att jag fick många kompisar genom simningen. Jag tackar för att jag fick en identitet genom simningen. Jag tackar för att jag blev stark och fick bra kondis. Men mest tackar jag för att jag grundlade något stort där, en livsstil. Jag tycker fortfarande om att träna.

Jag simmade i sex år, trots att det visade sig att min talang bara räckte till prispallen på distriktsnivå. Till SM kom jag aldrig, långt därifrån. När jag var femton simmade jag hundra meter på 1.04.7. Det räckte till plats två eller tre i Västmanland. Om inte Torbjörn från Köping slog mig, så gjorde min kompis Peter det. Ibland Ola också. När Hans slog mig, lade jag av.

Men under de sex år jag tränade simning lärde jag mig att träna mycket och disciplinerat. Under skolterminerna körde vi nio pass i veckan. 75 minuter före skolan och 60 minuter efteråt och det var mest bara roligt.

Med den träningsdosen borde jag – om jag varit en talang – nått längre än till pallen på distriktsmästerskapen. Men jag fick nöja mig med att vara den som fick flest träningspriser. Jag missade inte många pass, ibland tack vare att pappa regniga och kalla morgnar klev upp och skjutsade mig i bilen. Träningen började 06.00 och sex kilometer till Kristiansborgsbadet på cykel var inte alltid tjohejsan, va kul!

Som sextonåring körde jag omkull på moppen och brände mig på avgasröret. Jag fick ett stort brännsår på benet och kunde inte vara i vattnet, bara köra styrketräning på land. Efter två veckor utan bassängträning ställde jag upp i en tävling och fick stryk av Hans, en kompis som aldrig simmat fortare än mig tidigare. Det var slutet på simkarriären.

Jag testade vattenpolo ett tag men det var ingen sport för närsynta. Jag såg inte bollen förrän den var  framme vid näsan och kunde inte avgöra om det var min lagkompis eller en motståndare jag passade till. Tur för mig att min gympamajje inte kom och tittade, då hade jag nog inte fått behålla mitt höga betyg.

Även om jag aldrig blev någon stjärna präglade de sex åren i Västerås Simsällskap mig för livet. Jag kunde inte sluta träna bara för att jag gav upp simningen.  Så jag gjorde som farsan: joggade och åkte längdskidor.

Jag hade börjat jogga och åka skidor tillsammans med farsan redan under simmartiden men nu blev det mer. Både han och jag minns kvällen på elljusspåret i Rocklundaskogen i Västerås när jag – efter att alltid ha åkt bakom – för första gången tyckte att det gick för långsamt och åkte om honom och hans kompis Pelle. Jag tror jag skulle kunna peka ut platsen.

När jag är ute i skidspåret i dag känner jag mig som min pappa. Särskilt när jag åker på hans avlagda skidor och i hans avlagda skor. Farsan hann med 16 Vasalopp men jag har fortfarande inte åkt ett enda. Tänkte att jag skulle göra det som en hyllning till min far. Vi får se. Jag har i alla fall nya egna skidor och skor nu.

Pappa älskade att åka längdskidor men det var handbollsspelare han var på riktigt. När han gick i skolan startade han Västerås Handbollsförening som så småningom blev så bra att de gick upp i Allsvenskan. I gamla tidningsklipp har jag läst att farsan var  skyttekung, bland annat när de var uppe i Stockholm och mosade Hammarby på deras hemmaplan i Eriksdalshallen.

Trots att jag hängde en hel del med pappa på Idrottshallen i Västerås – där både Jimi Hendrix och Beatles uppträtt på 60-talet –  testade jag aldrig handboll. Jag undrar ibland varför han inte försökte få mig att börja, utan tog mig till Harry i stället. Kanske insåg han att jag var för vek för det hårda livet på linjen.

En gång blev pappa besviken på mig. Det var under Elbasimningen, en simtävling på 3000 meter i Mälaren. Jag hade gjort den där simturen två gånger tidigare, en av gångerna i 15-gradigt vatten och med kroppen insmord i hästister. Starten går ute vid lilla badön Elba och målet ligger någonstans längs Västeråsstranden. Men den här gången kände jag bara olust när jag hoppade i och bröt innan startskottet gått.

När pappa stod på målstranden och spanade efter mig kom jag gående bakifrån och knackade honom på axeln. Han tittade på mig utan ett ord och gick sen till bilen, åkte hem och lämnade mamma och mig kvar på stranden. Efter 40 års tystnad pratade vi till sist om det där. Och skrattade. Han tyckte att han varit dum och jag sa att jag förlåtit honom för  typ 39 år sedan. Han gottgjorde för den där fadäsen med råge resten av sitt liv.

Jag blev inte mycket till tävlingsmänniska och kollar aldrig idrott på tv som farsan gjorde. Trots mitt svala intresse slutade pappa aldrig att prata med mig om Sportklubben (Västerås Sportklubb) och deras vedermödor på gräs och is. Men jag är så himla tacksam för att han inspirerade mig till att träna hela livet. Att jag inte blev idrottsstjärna, utan bara jympaledare tyckte han var helt okej.

Pappa dog torsdagen den 10 november 2011. Han blev 93 år. Tack pappa.

 

 
Skrivet av

Jympajesus

Man tänker att på Friskis&Svettis finns det tjejer. Man blir värd. Man blir ledare. Men man får ingen tjej. Så man engagerar sig i föreningen i stället (kommunikation, styrelse, verksamhetsledare). Man skriver i Friskispressen (mest av alla, enligt nye chefredaktören). Man blir suppleant i Friskis&Svettis Riks styrelse. Sen åker man ut. Man jobbar på Friskis&Svettis Riks som copywriter (50% resten i eget företag). Man tror man är nåt. Så man åker ut igen. Men man fortsätter med en druckens envishet.

2 kommentarer till Tack pappa

  1. Helena skriver:

    En så otroligt fin, stolt, personlig och rörande text om en riktig och närvarande pappa.

  2. Maja skriver:

    Åh, beklagar Mats <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.