Vad ska man upp på scen att göra?

När jag gjorde ett ledartest en gång visade det sig att jag hade noll ledaregenskaper. Ändå har jag ofta hamnat i ledarroll, inte som chef, men som lärare, som sångare i band – även om jag inte var bandledare hade jag ansvar för snacket och kontakten med publiken – och så klart som jympaledare. Varför gör jag det om jag saknar ledarkvaliteter? Varför gör jag det när jag inte ens vet om jag gillar att stå i rampljuset?

Ah, bekräftelsebehov. Ja, kanske det. Vet inte om det är större hos mig än hos andra, vet inte hur till exempel du har det med det behovet, hur det känns. Vet du? HAr du ett omättligt behov av bekräftelse eller skiter du i vad folk tycker?

Fast det är ju också bekräftelse, att man får reaktioner som tyder på att man är en bad boy/girl.

Klart man vill bli älskad, men att kliva fram och säga ”kolla på mig”, är att ta en risk. Tänk om jag misslyckas. Tänk om jag inte funkar längst fram på scen. Tänk om jag saknar talang för att stå där i blickfånget. Tänk om jag saknar ledaregenskaper. Tänk om folk skiter i mig.

Men man vill inte bli älskad för någon annan än den man är. Alltså, man vill inte stryka medhårs, inte vara eager to please. Man vill testa sina idéer. Och då blir risktagandet ännu större. Hälften av dem som ser ditt rätta där du testar den där mysko idén du burit omkring på ett tag,  blir kanske  provocerade, hälften kanske går därifrån. Där står du då med din tvättade hals, som poeter pläga säga. Eller med skägget i brevlådan. Hur kul var det att testa dina idéer när de inte gjorde succé?

Förhoppningsvis är det tillräckligt många som gillar det du gör.  Att få femmor och ettor i utvärderingen är att föredra framför en massa treor. Likgiltighet är värst.

Jag funderar på det här med scenlivet  eftersom det är dags för Svettisdagarna igen. Under programpunkten Music Battle ska jag och nio ledare till försöka göra en massa rolig jympa till många olika sorters musik för 400 förväntansfulla och k-r-ä-v-a-n-d-e deltagare. ’

Scenen är stor och hög, ljuset är superproffsigt och ljudet stort och starkt. Men upplevelsen hänger ändå på oss. Det blir tydligare med all häftig rock’n’roll-teknik runt omkring oss. Vi måste göra oss så stora vi kan på en sådan scen. Vi ska stråla, vi ska beröra, vi ska vara underbara. Och vem ska vara konferencier? Jo, en snubbe som helt saknar ledaregenskaper.

Det är då jag frågar mig: Vad ska jag upp på scenen att göra? Dessutom för sjätte gången på Svettisdagarna. På lördag morgon kommer den frågan att träffa mig hårt, rakt i mellangärdet, precis när jag vaknar i vargtimmen och ångesten över att allt jag kan göra fel verkar såååååååå befogad.

Skitkul ska det bli! Det ska det! Det ska det! Det ska det! Jävlar vad vi ska vara vi!