A. skriver:

Jag tänkte spinna vidare på det här med deltagare som inte tar i, och som (just därför?) tycker att passet är lätt, men från deltagarhåll.

Nu finns det många anledningar till att man inte tar i på ett pass, anledningar som är bra och som kanske inte syns på ytan. Det är ju t.ex. inte säkert att det alltid syns vilka övningar någon kan eller inte kan genomföra; inte heller är ungdom och en smärt kropp någon garanti för att man är fri från krämpor, även om det är en inte helt ovanlig missuppfattning.

Dock – det här skulle inte handla om de som inte tar i av någon, i brist på bättre uttryck, ”bra” anledning, utan om de som inte tar i fast de inte har någon ”bra” anledning att inte göra det, och som, i förekommande fall, tror att de typ äger passet fast de inte gör det. Vi har säkert alla någon punkt där självinsikten brister, och vissa har sin punkt på gympagolvet.

Det är väl här, som ofta, på sin plats att ställa frågan: Behöver jag bry mig? Är det värt att lägga energi på random dude som inte gör något, som jag skulle kunna lägga på vad jag själv gör, eller på någon som det är mer värt besväret att lägga energi på (någon rolig dude som vill spexa med mig, t.ex.)? Det säger sig nog själv att svaret för en deltagare för det mesta är nej. Det skulle snabbt bli odrägligt om vi skulle börja gå omkring och recensera varandras prestationer, och är inte en av poängerna med gruppträning just att man skall få komma som man är – på riktigt, och inte bara som en klyscha?

Frågan är givetvis retorisk.

Det händer dock att jag inte orkar leva upp till mina principer med folk som jag gympat med så mycket att vi nått det där stadiet att vi nästan känner varandra fast vi inte känner varandra. När den där bruden som aldrig är andfådd efter anläggningens tyngsta intensivpass (där hon mycket riktigt aldrig böjt mer än fem centimeter på benen), den där killen som alltid tar så tunga hantlar att det snarare är han som roterar kring hantlarna än hantlarna som lyfts av honom, ännu en gång efter passet nöjda upplyser en om att passet är lätt, kanske att det är för lätt, samtidigt som jag själv funderar på hur jag överhuvudtaget skall lyckas ta mig nedför trappan till omklädningsrummet.

När de konstaterar att det är tur att de har sådan god kondition samtidigt som jag håller på att dunsta bort som ett moln av svettånga. När de tar sig för att kommentera det faktum att oj, vad jag såg svettig och slut ut, då, så jobbigt var det ju inte. Då händer det att jag ruttnar. Då händer det att jag blir elak, och med trots min käcka uppsyn förmodligen illa dold ironi svarar att ja, good for you om det kändes lätt, själv tyckte jag att det var skitjobbigt, men det var ju vad jag kom för, så jag är nöjd. Good for you om det kändes lätt, tycker man att det känns för lätt finns det ju alltid mycket man kan jobba på att förbättra. Good for you om det kändes lätt, då förväntar jag mig att få se benböj ass-to-the grass nästa gång. Då händer det att jag på följande pass placerar mig jämsides, och vid lämpligt tillfälle väser till min maskande kamrat: ”Kom igen nu, det var ju lätt?” Varpå objektet för mina vänskapliga trakasserier faktiskt brukar speeda upp lite.

Nej, det är inte snyggt. Och nej, man kan definitivt inte göra det utan viss finess, och nej man kan definitivt inte göra det med vem som helst – då skulle det inte längre vara vänskapliga trakasserier, utan trakasserier på riktigt. Men med vissa, med viss finess, när de faktiskt själva har lagt upp för det, då kan man. För sin egen skull.

Jag vet inte hur man gör som instruktör, när man ruttnar. Något säger mig att man inte har samma utrymme – kanske har man t.o.m. mindre utrymme när det gäller deltagare man faktiskt stör sig på, för att ”störet” så lätt kunde råka skina igenom.

Det beror ju också lite på i vilket sammanhang man får höra att passet är lätt. Om man, som instruktörer plägar, har bett om synpunkter måste man t.ex. räkna med att det kommer synpunkter. (Jag går själv regelbundet på pass som noga räknat är lite mer än jag klarar, och det har hänt att jag sagt åt instruktören att passet är för lätt trots att jag inte själv når upp till minimikraven. Jag vet ju om att jag inte når upp, och då gör jag min bedömning av huruvida passet är ”lagom” utifrån de personer som jag vet når upp (det är ju på deras nivå passet är tänkt att ligga), och inte utifrån mig själv.)

Om det däremot är deltagare som spontanklagar på att passet är för lätt fast de inte gör vad de skall, och inte ser skillnaden mellan vad de själva gör och vad tanken är att de skall göra (eller kanske snarare mellan hur mycket de försöker göra och hur mycket tanken är att de skall försöka, för det här handlade ju inte om att vara oförmögen, utan om att inte ta i), då tycker jag att man faktiskt får påpeka att passet skulle bli mindre lätt om personen försökte göra mer som det är tänkt att han eller hon skall göra. Typ som att benstyrkan skulle bli jobbigare om personen böjde mer på benen, löpningen skulle bli jobbigare om personen faktiskt sprang och inte bara småjoggade runt och snackade med grannen. Även här förstås bra med vissa, med viss finess, när de faktiskt själva har lagt upp för det. För sin egen skull, och för de andra deltagarnas skull.

A.

 

 
Skrivet av

Jympajesus

Man tänker att på Friskis&Svettis finns det tjejer. Man blir värd. Man blir ledare. Men man får ingen tjej. Så man engagerar sig i föreningen i stället (kommunikation, styrelse, verksamhetsledare). Man skriver i Friskispressen (mest av alla, enligt nye chefredaktören). Man blir suppleant i Friskis&Svettis Riks styrelse. Sen åker man ut. Man jobbar på Friskis&Svettis Riks som copywriter (50% resten i eget företag). Man tror man är nåt. Så man åker ut igen. Men man fortsätter med en druckens envishet.

3 kommentarer till Från andra sidan skranket: A. Om ”Men de som inte tar i då?”

  1. Lilla basledaren/A.k.a. Nurse Angry skriver:

    Kul med deltagarperspektiv. Jag tror att man som deltagare får höra mycket mer om passet är för lätt osv. Som ledare har jag aldrig bett om synpunkter och inte sagt till någon att de ska ta i mer. Jag försöker bara visa att JAG tar i. Man måste ta i som en galning om man vill att folk ryckas med. Men det kostar mig, och ibland när jag har en trött dag kan jag undra varför jag gör det när en stor del av gruppen inte verkar orka- och skulle få ut mycket mer av en annan intensitet. Om de tog i, vill säga.

    Det finns en liten grupp som jag skulle vilja lära veta hut, och det är de som inte tar i OCH klagar på volymen. Om de i stället koncentrerade sig på att faktiskt JOBBA skulle de inte ha energi över att titta så mycket på örat. Som, ja, IBLAND går upp på rött.

    Man ser väldigt mycket från mitten av jympagolvet. En grov uppskattning är att 50% av deltagarna tar i eller gör sitt bästa för att ta i och 50% inte gör det. Utav den halvan som inte tar i finns det förstås alltid folk som har en osynlig anledning till att inte göra det: ont i ett knä, kommer tillbaka efter sjukdom eller inte är på topp av annan anledning eller vad som helst egentligen. Dem vill man lämna i fred. Det finns alltid även någon/några som ser helt loja och apatiska ut och man undrar varför de går dit. (Helenas tidigare kommentar om om att inte tappa coolheten, det var nytt för mig. Vad jag har undrat!)Ibland är jag helt enkelt nyfiken på vad det är folk får ut av det hela, för bra träning är det inte.

    Men det som förvånar mig mest är att folk verkar inte ens veta HUR de ska ta i. De vet inte hur det känns. Som A. beskriver, när man känner att man knappt orkar böja benen eller lyfta armarna en gång till, att man dunstar bort av ansträngning. Det ska kännas!

    Fördelen med ringen är att man alltid kan vända en störande person ryggen. Det gäller även när man ser att någon behöver hjälp/ser generad/hjälplös/malpacerad ut då det är lättare för dem att att följa (eller lämna lokalen). Min erfarenhet är att det är MYCKET mer tillfredsställande som ledare att lägga sin energi på de som redan tar i, eller som vill spexa, eller som ser glada ut.

    Min favoritmotionär genom tiderna är en person som har en CP-skada men som ser genuint glad ut och tar i mer än alla de andra tillsammans. När jag träffade personen i ett annat sammanhang och fick höra att jag var favoritledaren började jag nästan grina.

  2. Ebba skriver:

    Hade en deltagare som kom fram efter ett medeljympapass och klagade på att hon inte blivit trött och att mitt pass var för kort. Jag svarade att passet höll sig till de riklinjer som fanns. Hon påpekade då att den jag delade pass med hade ett längre pass. Det tror jag inte svarade jag eftersom vi har samma riktlinjer. Hon lommade iväg, men kom tillbaka ute vid receptionen. Nu hade hon talat med andra deltagare och de blev inte heller trötta. Nähä, sa jag med en axelryckning och föreslog att hon skulle testa att böja mer på benen osv. Så du tänker inte ändra ditt pass, undrade hon? Nej, svarade jag. Passet ska vara så här och är LUFat och klart. Du kanske ska välja en annan ledare om mitt pass inte passar dig, sa jag med ett leende. Men den här tiden passar mig bäst, svarar hon då. Den här tiden är det jag som har pass, svarar jag med ett ännu bredare leende. Hon blir sur och på vägen ut kommer jag på att föreslå att hon ska gå på intensiv istället. Såg Aldrig henne igen. 😉

  3. Lilla basledaren/A.k.a. Nurse Angry skriver:

    Jag blev påhoppad av 2 äldre damer efter en basjympa-LUF en gång. Nu minns jag inte exakt vad de tyckte, tror att de tyckte passet var för hårt, de hade en massa synpunkter. Det syntes på dem att de trodde de hade hittat ett GYLLENE tillfälle att klaga när uppföljaren var där. Det var sååååå underbart när uppföljaren försvarade mig till 100% och jag inte behövde säga ett ord! Såg aldrig dem igen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.