Från andra sidan skranket: A. Om ”Men de som inte tar i då?”

A. skriver:

Jag tänkte spinna vidare på det här med deltagare som inte tar i, och som (just därför?) tycker att passet är lätt, men från deltagarhåll.

Nu finns det många anledningar till att man inte tar i på ett pass, anledningar som är bra och som kanske inte syns på ytan. Det är ju t.ex. inte säkert att det alltid syns vilka övningar någon kan eller inte kan genomföra; inte heller är ungdom och en smärt kropp någon garanti för att man är fri från krämpor, även om det är en inte helt ovanlig missuppfattning.

Dock – det här skulle inte handla om de som inte tar i av någon, i brist på bättre uttryck, ”bra” anledning, utan om de som inte tar i fast de inte har någon ”bra” anledning att inte göra det, och som, i förekommande fall, tror att de typ äger passet fast de inte gör det. Vi har säkert alla någon punkt där självinsikten brister, och vissa har sin punkt på gympagolvet.

Det är väl här, som ofta, på sin plats att ställa frågan: Behöver jag bry mig? Är det värt att lägga energi på random dude som inte gör något, som jag skulle kunna lägga på vad jag själv gör, eller på någon som det är mer värt besväret att lägga energi på (någon rolig dude som vill spexa med mig, t.ex.)? Det säger sig nog själv att svaret för en deltagare för det mesta är nej. Det skulle snabbt bli odrägligt om vi skulle börja gå omkring och recensera varandras prestationer, och är inte en av poängerna med gruppträning just att man skall få komma som man är – på riktigt, och inte bara som en klyscha?

Frågan är givetvis retorisk.

Det händer dock att jag inte orkar leva upp till mina principer med folk som jag gympat med så mycket att vi nått det där stadiet att vi nästan känner varandra fast vi inte känner varandra. När den där bruden som aldrig är andfådd efter anläggningens tyngsta intensivpass (där hon mycket riktigt aldrig böjt mer än fem centimeter på benen), den där killen som alltid tar så tunga hantlar att det snarare är han som roterar kring hantlarna än hantlarna som lyfts av honom, ännu en gång efter passet nöjda upplyser en om att passet är lätt, kanske att det är för lätt, samtidigt som jag själv funderar på hur jag överhuvudtaget skall lyckas ta mig nedför trappan till omklädningsrummet.

När de konstaterar att det är tur att de har sådan god kondition samtidigt som jag håller på att dunsta bort som ett moln av svettånga. När de tar sig för att kommentera det faktum att oj, vad jag såg svettig och slut ut, då, så jobbigt var det ju inte. Då händer det att jag ruttnar. Då händer det att jag blir elak, och med trots min käcka uppsyn förmodligen illa dold ironi svarar att ja, good for you om det kändes lätt, själv tyckte jag att det var skitjobbigt, men det var ju vad jag kom för, så jag är nöjd. Good for you om det kändes lätt, tycker man att det känns för lätt finns det ju alltid mycket man kan jobba på att förbättra. Good for you om det kändes lätt, då förväntar jag mig att få se benböj ass-to-the grass nästa gång. Då händer det att jag på följande pass placerar mig jämsides, och vid lämpligt tillfälle väser till min maskande kamrat: ”Kom igen nu, det var ju lätt?” Varpå objektet för mina vänskapliga trakasserier faktiskt brukar speeda upp lite.

Nej, det är inte snyggt. Och nej, man kan definitivt inte göra det utan viss finess, och nej man kan definitivt inte göra det med vem som helst – då skulle det inte längre vara vänskapliga trakasserier, utan trakasserier på riktigt. Men med vissa, med viss finess, när de faktiskt själva har lagt upp för det, då kan man. För sin egen skull.

Jag vet inte hur man gör som instruktör, när man ruttnar. Något säger mig att man inte har samma utrymme – kanske har man t.o.m. mindre utrymme när det gäller deltagare man faktiskt stör sig på, för att ”störet” så lätt kunde råka skina igenom.

Det beror ju också lite på i vilket sammanhang man får höra att passet är lätt. Om man, som instruktörer plägar, har bett om synpunkter måste man t.ex. räkna med att det kommer synpunkter. (Jag går själv regelbundet på pass som noga räknat är lite mer än jag klarar, och det har hänt att jag sagt åt instruktören att passet är för lätt trots att jag inte själv når upp till minimikraven. Jag vet ju om att jag inte når upp, och då gör jag min bedömning av huruvida passet är ”lagom” utifrån de personer som jag vet når upp (det är ju på deras nivå passet är tänkt att ligga), och inte utifrån mig själv.)

Om det däremot är deltagare som spontanklagar på att passet är för lätt fast de inte gör vad de skall, och inte ser skillnaden mellan vad de själva gör och vad tanken är att de skall göra (eller kanske snarare mellan hur mycket de försöker göra och hur mycket tanken är att de skall försöka, för det här handlade ju inte om att vara oförmögen, utan om att inte ta i), då tycker jag att man faktiskt får påpeka att passet skulle bli mindre lätt om personen försökte göra mer som det är tänkt att han eller hon skall göra. Typ som att benstyrkan skulle bli jobbigare om personen böjde mer på benen, löpningen skulle bli jobbigare om personen faktiskt sprang och inte bara småjoggade runt och snackade med grannen. Även här förstås bra med vissa, med viss finess, när de faktiskt själva har lagt upp för det. För sin egen skull, och för de andra deltagarnas skull.

A.