Jag är inte bitter

Jag skulle ha gått på Luf-kurs i morgon. Jag skulle ha anlänt till Karolinska strax före halv tio på förmiddagen. Jag skulle ha träffat de 29 andra deltagarna och hejat och haft trevligt. Kanske hade jag fått en macka och en kopp kaffe, vem vet?

Sen skulle jag med glädje och nyfikenhet ha kastat mig in i ämnet kvalitetsuppföljning. Jag skulle ha varit SÅ intresserad av hur tongångarna går på en Luf-kurs, vad Lufarna får lära sig. Och jag skulle ha frågat, diskuterat och funderat. Vad är rätt? Vad är bäst? Hur inspirerar man? När känner man sig inspirerad? Hur går personlig utveckling till?

Vad kul det skulle ha blivit!

Vi hade kanske gått på ett pass. Vi hade kanske analyserat passet och ledarskapet. Vi hade kanske diskuterat hur vi skulle ge vår feedback. Vi hade kanske varit helt överens. Vi hade kanske haft olika syn på saken.

Middagen – wow, den hade säkert varit god och socialmysig.

Och jag hade efteråt gått hem och skrivit om Friskis&Svettis kvalitetsarbete. Jag hade intervjuat ledare, uppföljare och träningsansvariga. Jag hade publicerat det på Friskis&Svettis Riks-webben. Det hade slagit ner som en bomb i träningsvärlden. Alla hade velat veta mer. Alla hade velat att jag skrev mer. Alla hade betalat mig sjukt bra.

Okej, jag far iväg lite i fantasin här.

Hur som helst, jag blev aldrig anmäld. Jag blev tappad mellan stolar. Jag glömdes bort. Det blev ingen Luf-kurs.

Men jag är inte bitter. Malmö i mars eller Stockholm i höst, here I come!