Jympa är inte för alla

Friskis&Svettis ska erbjuda lustfylld och lättillgänglig träning av hög kvalitet för alla. Men  just jympan är inte för alla.

Jag tänker på det när jag går på lilla basledarens medelpass härom dagen. Det är rakt, enkelt och musikaliskt men det hjälper inte en kille som är helt lost från början till slut. Snubben är 25 år och får inte en grej rätt på hela passet.

Varför? För att han är på fel pass, för att inte säga fel träningsform.

Jag är säker på att denne yngling, uppenbarligen ditsläpad av sin flickvän, hade fått bättre träning och mått bättre på t ex cirkelfys, skivstång, IntervallFlex eller varför inte i gymmet? Jag är imponerad av hur positiv han ändå såg ut medan han vinglade omkring i steg som påminde om ett fyllos vandring över Medborgarplatsen mer än om en ung man som ger järnet på ett jympapass. Likadant efteråt. Han var idel solsken mot sin flickvän. Så ser äkta kärlek ut, tänkte jag och önskade samtidigt att han borde få slippa de här förnedrande timmarna i kortbyxor med kvinnan i hans liv.

Ska man uppskatta och få ut träning av ett jympapass på medelnivå måste man uppfylla vissa kriterier:
• man måste vara ganska tränad
• man måste ha lite koordinationsförmåga
• man måste känna musiken i kroppen
• man bör våga leva ut lite lagom
Så vitt jag kunde se uppfyllde vår unge hjälte inget av ovanstående. Han var psykiskt uthållig, men det är inget krav.

Skulle jag rangordna kraven skulle jag sätta känslan för musiken och modet att leva ut högt. Känner man inte hur musiken tar tag i en och hjälper en i rörelserna, ja, då blir det svårt. Då funkar idén med att härma och hänga på jävligt illa. Liksom den unge mannen stirrar man sig blå på den rödvita varelsen i mitten och försöker med överspända muskler att göra likadant, vilket är dömt att misslyckas. Man måste ju slappna av och ge sig in i musiken på ett ointellektuellt sätt. Huvudet ska inte delta i leken. När det gör det blir det fel.

Jympa är följaktligen för oss som inte tänker så mycket, i alla fall inte på jympagolvet. Jympa är för dem som vågar vara som barn och idioter ett litet tag. Jympan är för dem som ger sig hän, upptäcker att de får träningen på köpet och nöjer sig med det. Riktiga jympare bär inte pulsklocka.

Haha. Jo, det kan man faktiskt få lov att göra. Det kan vara kul att se beviset på att jympan funkade eller bli sporrad till att ta ut svängarna ännu lite mer nästa gång.

Så hur gör man då med dem som lider på jympagolvet? Jag tänkte flera gånger under passet med lilla basledaren och den bortkollrade ynglingen, att jag skulle studsa fram till honom och säga ”Hej, ta det lugnt. Jag ska visa dig hur den här rörelsen funkar.” Men jag gjorde aldrig det.

Befria dem. Om du älskar dem, befria dem.