Många undrar varför jag kallar mig  Jympajesus. Eller många och många, en person har i alla fall undrat. Jag tar denna undran som en ursäkt för att här och nu berätta den spännande och sanna historien bakom mitt alter ego.

Hm, var ska jag börja denna intressant berättelse? Kanske i föreningsdemokratins absoluta topp, årsstämman.

Äran att arrangera Friskis&Svettis Riks årsstämma går runt bland föreningarna. Man får som förening anmäla sitt intresse och vad jag vet hamnar man i kö och får till slut bollen. I år – 2012 – var det Göteborg som tog hand om drygt 300 representanter och såg till att stämman och  framför allt partyt kunde genomföras på ett  proffsigt sätt. Kanske var festen den röjigaste hittills i den långa raden av årsstämmefester. Både den nye och den avgående generalsekreteraren tokdansade längst framme vid scenen tills det var dags att sussa.

Nu verkar jag komma ifrån ämnet. Men det var just vid en årsstämma som jag för första gången provade att vara Jympajesus, nämligen den som hölls i Jönköping anno 1993. Det verkar konstigt nu när jag tänker på det, men själva namnet kom till flera år senare. I Jönköping var jag Jympajesus utan att förstå det själv.

I Göteborg var man klok nog att lägga träningen på fredagskvällen och låta folk slappna av på rummen på lördagen mellan stämman och partajandet. Det är  mycket som ska spacklas och kammas över när deltagarna är i den ålder som majoriteten av stämmodeltagarna befinner sig i. Så fixandet inför festen måste få ta tid.

I Jönköping 1993 körde vi dock efter den gamla ordningen med träningspass på sena lördagseftermiddagen. Det enda pass man som deltagare kunde välja på var Jympa. Större var inte utbudet för 20 år sedan.

Som medarrangerande förening (ihop med Riks) hade vi delat upp oss funkisar i diverse arbetsgrupper. En av grupperna hade ansvar för träningen, alltså för jympapasset.

Som ingående i jympagruppen stred jag för att vi skulle köra ett seriöst och bra träningspass utan larv. Med larv menade jag något slags tema eller maskerad. Här kan det vara läge att påpeka att det ändå hade blivit lite av en maskerad, eftersom våra rödvita ledarkläder på den tiden inte var inköpta av endast en leverantör utan av flera och därför såg ut därefter. Vi hade ingen gemensam kollektion i Friskis&Svettis. Att jag alltid har ogillat att klä ut mig och gå på maskerad spelade också in. Mitt motstånd mot jippon var djupt känt.

Jag blev nedröstad, vilket efter ett tag ledde mig in på hämndlystnadens väg. Okej, då ska jag fanimej ta i ordentligt, tänkte jag (fyraåringen i mig)!

Jag minns inte riktigt hur jag fick idén men jag har en känsla av att min vän Friskis&Svettis-utbildaren Alexander Bjerkland var inblandad. Jag tror det var han som föreslog låten A Man Called Jesus med Mavis Staples (komponerad av Prince, ej funnen på Spotify eller You Tube).

Passet hölls i Jönköpings gamla idrottshall på väster. Alla högtalare var riktade upp mot läktarna, vilket gjorde att vi hundratalet stämmodeltagare  nere på själva handbollsmatcharenan fick en ganska avlägsen musikupplevelse under passet. Ingen verkade dock bry sig. Kanske var det maskeraden som vägde upp.

När min låt kom hade jag gömt mig för jympagruppen så att min entré skulle bli så spektakulär som möjligt. Jag hade  inte särskilt mycket kläder på mig. Bara ett höftskynke faktiskt, ihopknutet av ett vanligt underlakan. På huvudet hade jag en törnekrona av taggtråd och på händer och fötter hade jag med läppstift målat dit tydliga märken efter spikarna på korset. På den tiden hade jag hår ner till axlarna, vanligtvis uppsatt i porrig hästsvans, så jag tyckte själv att jag var rätt Jesus-lik. Till det yttre, vill säga. (Bildbevis finns.)

Under låtens lugna intro bar några av mina kompisar in mig i mitten av ringen som om jag var död, eller åtminstone inte alls i form för jympa. De lämnade mig som ett bylte i mitten och när låten dunkade igång reste jag mig långsamt och mödosamt upp och körde sedan några klassiker ur rörelsebanken som pånyttfödd.

”Nu går han för långt”, hörde jag att några styrelsemedlemmar hade sagt till varandra därute i ringen, vilket så klart gladde mig mycket. Fick jag inte köra seriöst, ville jag chocka som revansch. Mission accomplished.

Ändå kom alltså  inte namnet till vid just det tillfället, utan när jag skrev en krönika med rubriken Jag är Jympajesus för Friskispressen. Men till och med då var det mest en ploj. Jag hade fortfarande inte förstått att jag var den utvalde. Möjligheten att helt gå upp i identiteten och lämna den triste svennetillvaron som Mats Janson bakom sig kom inte förrän användningen av de sociala nätverken exploderade. Och det var ju bara för ett par år sedan.

Nu är jag helt hemma i identiteten som Jympajesus. Jag ser varje pass som en predikan och varje gång är budskapet detsamma: Var som ett barn så kommer jympahimmelriket till dig.

Amen.

 
Skrivet av

Jympajesus

Man tänker att på Friskis&Svettis finns det tjejer. Man blir värd. Man blir ledare. Men man får ingen tjej. Så man engagerar sig i föreningen i stället (kommunikation, styrelse, verksamhetsledare). Man skriver i Friskispressen (mest av alla, enligt nye chefredaktören). Man blir suppleant i Friskis&Svettis Riks styrelse. Sen åker man ut. Man jobbar på Friskis&Svettis Riks som copywriter (50% resten i eget företag). Man tror man är nåt. Så man åker ut igen. Men man fortsätter med en druckens envishet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.