Ibland vill jag sjunga när jag leder. Oftast låter jag bli. Efter mitt pass i måndags berättade en man om ett pass där ledaren hade sjungit med i varenda låt. Min ryggmärgsreaktion var : ”Pinsamt.”

”Jag älskade det”, sa mannen. Jag tittade klentroget på honom. Drev han med mig? Nej, han såg genuint glad ut. ”Det var skithärligt.”

Jag tror jag log tillbaka men jag kom inte på något att säga. Jag retirerade in i duschen med mina tankar på pinsamheter jag gjort mig skyldig till som jympaledare: stå mitt emot varandra och klappa omväxlande på sina egna knän och den andres händer, armkrok, dansa vals, springa följa John med armarna rakt ut härmande flygplan, stjärtgång och så förstås sång.

Konstigt nog har jag alltid ansett sång vara det mest pinsamma man kan göra som ledare. Ändå drabbas jag ibland själv av en obetvinglig lust att brista ut i sång under mina egna pass. I 99 procent av fallen har jag lyckats hejda mig, men det har också hänt att jag för full hals skrikit med i någon refräng, eller ännu värre: blivit berörd av någon kärlekskrank fras, sett svårmodig ut och klämt ur mig ”OH, WHY DID YOU LEAVE ME?”

Tänk om folk uppskattar när man är pinsam. Man blir något slags ställföreträdande tönt där i mitten. Det borde man bjuda frikostigt på i så fall. Armkrok får nog vara, men jag kanske ska göra mer av det jag gjorde i måndags och låta sångglädjen komma fritt vrålande ur min strupe.

Jag ser att folk sjunger med i refrängen på just den låt jag vrålade i: ”I really fucked it up this time, didn’t I my dear?” Passande för mig och många med mig. Ska nog sjunga mer.

 
Skrivet av

Jympajesus

Man tänker att på Friskis&Svettis finns det tjejer. Man blir värd. Man blir ledare. Men man får ingen tjej. Så man engagerar sig i föreningen i stället (kommunikation, styrelse, verksamhetsledare). Man skriver i Friskispressen (mest av alla, enligt nye chefredaktören). Man blir suppleant i Friskis&Svettis Riks styrelse. Sen åker man ut. Man jobbar på Friskis&Svettis Riks som copywriter (50% resten i eget företag). Man tror man är nåt. Så man åker ut igen. Men man fortsätter med en druckens envishet.

2 kommentarer till Får man sjunga?

  1. Miss F skriver:

    Oh no! Inte sjunga, inte mima! Fast jag är ju ingen jympanörd direkt. Men skulle någon mima eller sjunga med på exempelvis aerbicspass skulle jag springa där ifrån på direkten!

  2. Tolkia skriver:

    OK, sjunger högljutt gör jag inte annat än på uppmaning (det har förekommit en del låtar med allsång – nej, jag skojar inte – genom åren, företrädesvis på refrängsnuttar med text typ ”na-na-na” eller ”Yeah-yeah” eller ”hey-hey” eller något ditåt) men mimar gör jag fan JÄMT. När jag kan texten tillräckligt bra (vilket i princip utesluter låtar på andra språk än engelska, svenska och tyska). Ja, jag är skitpinsam. Nej, hittills har ingen med-deltagare gått från passet, ingen ledare kastat ut mig, ingen i ett obevakat ögonblick slagit ner mig i duschen.

    Jag tycker egentligen inte att det är så pinsamt om någon fånar sig. Hur coolt är gruppträning på en skala, liksom? (Är inte ALL sport ganska töntig om vi skall ta den under luppen på allvar? Fotboll anyone …?) Med hjärta och finess kan man komma undan med det mesta. Och ni instruktörer kommer ju undan med så djäääääävulskt mycket mer än vi deltagare gör; vi har ju ett handlingsutrymme att ta hänsyn till.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.