Får man sjunga?

Ibland vill jag sjunga när jag leder. Oftast låter jag bli. Efter mitt pass i måndags berättade en man om ett pass där ledaren hade sjungit med i varenda låt. Min ryggmärgsreaktion var : ”Pinsamt.”

”Jag älskade det”, sa mannen. Jag tittade klentroget på honom. Drev han med mig? Nej, han såg genuint glad ut. ”Det var skithärligt.”

Jag tror jag log tillbaka men jag kom inte på något att säga. Jag retirerade in i duschen med mina tankar på pinsamheter jag gjort mig skyldig till som jympaledare: stå mitt emot varandra och klappa omväxlande på sina egna knän och den andres händer, armkrok, dansa vals, springa följa John med armarna rakt ut härmande flygplan, stjärtgång och så förstås sång.

Konstigt nog har jag alltid ansett sång vara det mest pinsamma man kan göra som ledare. Ändå drabbas jag ibland själv av en obetvinglig lust att brista ut i sång under mina egna pass. I 99 procent av fallen har jag lyckats hejda mig, men det har också hänt att jag för full hals skrikit med i någon refräng, eller ännu värre: blivit berörd av någon kärlekskrank fras, sett svårmodig ut och klämt ur mig ”OH, WHY DID YOU LEAVE ME?”

Tänk om folk uppskattar när man är pinsam. Man blir något slags ställföreträdande tönt där i mitten. Det borde man bjuda frikostigt på i så fall. Armkrok får nog vara, men jag kanske ska göra mer av det jag gjorde i måndags och låta sångglädjen komma fritt vrålande ur min strupe.

Jag ser att folk sjunger med i refrängen på just den låt jag vrålade i: ”I really fucked it up this time, didn’t I my dear?” Passande för mig och många med mig. Ska nog sjunga mer.