Jaha, tänkte jag. Vad ska jag blogga om inför terminsstarten? Idéerna kom inte rusande. Men så fick jag ett mail från A. Det mailet innehöll en text som jag tycker passar riktigt bra. Jag tänker på hur jag för någon dag sedan kämpade med utfallssteg på ett skivstångspass. Det var tungt (för mig) på stången och jag stod nära spegeln. Jag såg mitt vingel, mitt försök att gå ner djupt, min osnygga knävinkel och min kämpande rygg. Tack A för inspirationen!

VÅGA VARA FUL

En Body Pump-instruktör jag gillar brukar påpeka för sina deltagare hur viktigt det är att våga utmana sig själv om man vill bli bättre. ”Välj en låt där du lägger på ett kilo mer än du hade tänkt göra” säger hon; ”det är bara att lägga ner stången och vila två repetitioner om du inte orkar. Eller plocka av; det gör inget om man måste plocka av. Och det gör inget om det inte ser så himla snyggt ut hela vägen.

Jag tror att det här är det hos henne som jag gillar allra mest. Att hon aldrig slutar påpeka att även gruppträning kan man träna med ambitionen att bli bättre på det man gör. Att man måste utmana sig för att bli bättre. Och kanske framför allt – att man ju med nödvändighet kommer att vara sämre när det blir svårare än vad man var när det var lättare, att det kommer att se fulare ut, och att det är helt OK.

Jag uppmanar inte folk till att bryta ryggarna av sig eller smasha sina knän i överambitiösa försök att göra saker de inte klarar. Det är ett otyg, och de som är inne på det spåret gör det för den delen redan, min uppmaning förutan. Men jag kan inte låta bli att notera att gruppträning ibland tenderar att bli lite för posh. Bli lite för fokuserad på att det måste se snyggt ut. Ställa lite för höga krav på att det måste se bra ut redan första gången och att man måste vara tillräckligt duktig för att få prova på det som är svårt. Särskilt om man hellre vill stå så långt fram att man ser – vilket ju även innebär att man syns – än diskret gömma sig längst bak.

Problemet är att så länge man kräver att allt alltid måste se snyggt ut kan man vare sig lära sig nya saker eller få någon uppfattning om sin verkliga förmåga. För ärligt talat, hur många lyckas få något att se snyggt ut första gången de prövar? Och hur vet man om man orkar eller inte innan man har prövat? Man måste våga pröva, och då måste man våga ta risken att inte orka, att trassla in benen i varandra, att hoppa åt fel håll. Att vara ful. Kanske t.o.m. att någon börjar skratta.

Det är inte så lätt att våga vara ful. Jag känner mig inte så himla snygg själv när jag försöker göra hängande rodd på fysträningen, och blir hängande som en potatissäck fem centimeter ovanför golvet, för att armstyrkan knappt räcker för att lyfta min breda röv från parketten. Jag känner mig inte så himla snygg när jag måste lasta av stången på BP:n, när jag hoppar åt fel håll på aerobicen, när jag åker i golvet med näsan före på gympan när jag försöker göra enarms armhävningar. Jag känner mig inte så himla snygg när jag inser att folk runtomkring förmodligen antingen skrattar ihjäl sig eller skäms. Men om jag inte står ut med att inte känna mig så himla snygg kommer jag inte att bli snyggare heller.  Och om ingen står ut med att inte känna sig så himla snygg slutar det med att träningen blir ett ställe där vi bromsas istället för att utvecklas. Och det var väl inte det vi ville?

Tror ni att Anja Pärson hade tagit sig dit hon tog sig om hon aldrig hade vågat ramla? Att Björn Ferry hade tagit sig dit han tog sig om han aldrig hade vågat missa? Inte ens konståkningsstjärnorna, de vackraste av de vackra, hade blivit så vackra om de inte vågat vara fula.

A.

 
Skrivet av

Jympajesus

Man tänker att på Friskis&Svettis finns det tjejer. Man blir värd. Man blir ledare. Men man får ingen tjej. Så man engagerar sig i föreningen i stället (kommunikation, styrelse, verksamhetsledare). Man skriver i Friskispressen (mest av alla, enligt nye chefredaktören). Man blir suppleant i Friskis&Svettis Riks styrelse. Sen åker man ut. Man jobbar på Friskis&Svettis Riks som copywriter (50% resten i eget företag). Man tror man är nåt. Så man åker ut igen. Men man fortsätter med en druckens envishet.

En kommentar till A startar terminen med en uppmaning

  1. Lilla basledaren/A.k.a. Nurse Angry skriver:

    Jag hörde en skön kommentar förra veckan från en spinningledare som jag tolkade som en uppmuntran att våga träna fult.

    I början av tyngsta låten sa hon ”Åtminstone några gånger under den här låten ska du känna dig förtvivlad”. Hur ofta har man känt sig förtvivlad under ett träningspass? TÄNK så osnyggt om man lägger på så mycket motstånd att man till slut verkligen inte orkar fortsätta…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.