Olika barn leka bäst

A. borde ha en egen blogg och inte låta mig surfa på talangen. Men A. skickar ändå text till Jympajesus. Idén som A. hade om den vanliga boken i förra inlägget, boken som skulle handla om vanligt folks ögonblick av  triumf, den gillade jag mycket. Det är nästan så jag tycker att den här texten, också skriven av A. men utan tanke på boken, skulle kunna vara ett kapitel.

”Vi sitter längst ut i raden på var sin sida om mittgången; jämte varandra men ändå åtskilda. Han är slank, vinthundslik, i cykelbyxor (ni vet, sådana där riktiga cykelbyxor med vaddering i rumpan) och cykeltröja (ni har sett dem – dragkedja fram och extra långa bak, snygga och bekväma för all möjlig sorts träning, men aldrig burna i sammanhang som inte har något med cyklar att göra) och skor som bär spår av många timmar på racern, i alla väder.

Jag är rund, snarare mops än vinthund, i anonyma universaltajts och dito funktionströja; cykelskorna fräscha på det där sättet som avslöjar att de bara används inomhus. Han trampar som den som tillbringat många mil på landsvägen, jag som den vars kontakter med cyklar utöver spinningen utgörs av transportcykling till jobbet och Konsum. Det enda gemensamma är svetten som pärlar i bådas våra pannor, rinner längs bådas våra underarmar.

Jag känner honom inte. Jag vet inte vad han heter, vad han jobbar med eller var han bor. Det enda jag vet är att han varje vecka sitter mitt emot mig i salen, på det spinningpass vi båda gillar mest. Det är oklart hur det blivit så – kanske råkade vi bara var för sig gilla cyklarna som står mitt emot varandra i tredje raden framifrån – men klart är att jag saknar honom när han någon gång inte finns på plats, och att jag de gångerna trampar lite tyngre. Vad han tycker i frågan är okänt, eftersom vi egentligen aldrig har pratat med varandra. Vår relation är utan ord: Den igenkännande nicken när vi kommer, den uppskattande tack-för-god-kamp-nicken när vi går, de leenden som vi låter segla över mittgångens luftrum under passet; två kontaktsökande katter bland fokuserade hermeliner som böjer nacken över cykelstyret vid passets början och inte tittar upp igen förrän vid dess slut femtiofem minuter senare. Han för att han är så rutinerad så att han kan kosta på sig att spexa till det och ändå få ut maximalt, jag för att jag är så orutinerad att jag inte överlever passet om jag inte får spexa till det.

Ute skulle han försvinna i fjärran innan jag ens fått upp farten, men här inne står cyklarna stilla och vi ligger sida vid sida i ett oändligt dött lopp. När slutrefrängen drar igång sneglar vi på varandra ur ögonvrån, stämmer av innan vi unisont reser oss från sadlarna i en sista spurt. Nittio sekunder senare rullar vi över mållinjen; fortfarande samtidigt, superproffset och supernybörjaren. Utmattad slänger jag mig över styret och vrider på nacken; kollar in honom där han på gångens andra sida hänger över sitt styre, och kollar in mig. Våra trötta leenden lyser upp den mörklagda salen som fyrar, och vi nickar, som vi alltid gör.”