Poetisk prosa mellan tanter

Egentligen fattar jag inte varför A inte har en egen blogg. Med den energin, skärpan, humorn och känslan hon skriver tror jag den skulle uppskattas av många. Som detta lilla poetiska prosastycke:

NÄR JAG SOM ÄR VAN ATT BLI BUREN BÄR

Det är en onsdagkväll som andra onsdagkvällar. Musiken dånar ur högtalarna och en trogen armé av entusiaster tvingar sig att hålla stilen de sista fem av nittio slitiga minuter. Åttio personers svettångor immar igen fönstren så att de lagom till passets slut kommer att utgöra en närmast oemotståndlig frestelse att skriva ”JYMPA RULES” med ett skakigt pekfinger. Även de mest vältränade i gruppen har nått punkten där uppgiften att låta armar och ben göra olika saker men i samma tempo är nästan mer än den utmattningsförvirrade hjärnan klarar. Jag – som inte är en av dem – är way past den.

När jag vänder runt (vänsterfothögerarmochvändochOHSHITaktabakomvarande) noterar jag till vänster om mig en tant. Jag brukar själv beskriva mig som en rund tant, men den här tanten är definitivt både rundare och tantigare än jag. I sämre kondition dessutom, för även om jag också är färdig att kräkas i närmasta papperskorg så tror jag att jag för en utomstående betraktare fortfarande ser mer entusiastisk än förtvivlad ut. Min granne däremot, ser ärligt talat bara förtvivlad ut. Insikten att jag – annars så van att vara den som lägger den nedre ribban – plötsligt är den starkare är en smärre chock – om jag hade energi över att bli chockad.

Den sista refrängen tonar in och jag drar andan för de sista, svintunga sekunderna. När jag vänder runt igen och laddar gör jag en clownmin mot min granne och säger ”Nu flyger vi! Grupptryck!” Hon ler mellan svettdropparna och när vi lyfter, perfekt synkroniserade, tycker jag att det ser ut som om hon lyfter lite högre, lite lättare. Jag vet att jag själv gör det, när jag som är van att bli buren bär.

A.