Jag saknar mig ibland

Lilla basledaren har faddrat igen. Hennes berättelser om sina fadderbarn får mig att minnas när jag själv för  ettusentvåhundrafemtiotre år sedan var en alldeles färsk liten jympaledare. Oj, vad jag var go!

Jag var go för att jag hade ett sådant härligt självförtroende. Jag var go för att det självförtroendet baserade sig på inget annat än mitt självförtroende. Jag kunde inget, men trodde jag kunde allt.

Jag ser tillbaka på den här tiden med en lätt rodnad på kinderna. Flickvännen hade dragit efter tio år tillsammans så jag var säkert galet självupptagen. Att gå på jympaledarutbildning på Stensund utanför Trosa gjorde mig inte mer ödmjuk. Att jag på filmen inte tog ut rörelserna som jag gjorde i fantasin påverkade mig föga.

Jag minns min diplomering som en uppvisning i konsten att leda jympa. Hur var det möjligt för mig att se detta förstlingsverk som ett verk av ett geni? Det måste ha varit den sköna ungdomens förtjänst, att man inget fattar men kör i 190 ändå, för om man fattade skulle man inte våga.

Just a Gigolo med David Lee Roth var min förstalåt. Det är det enda jag minns. Plus att jag blev godkänd av legendariska Maria från Friskis&Svettis i Göteborg. Det var där jag jympade upp, på Västra Hamngatan. ”Vilken härlig musik!” utbrast Maria direkt efter passet och vände sig till deltagarna. ”Jag vet,” tänkte jag, ”och själv var jag fantastisk.”Det var 1986 och jag var tokig i Eurythmics Thorn In My Side, så den var säkert också med.

Faktum är att jag tror att jag var rätt bra på riktigt. Jag hade ju haft två  Friskis&Svettis-legender som utbildare: Hasse Helander från Norrtälje och Annika Gärderud, själva jympaängeln.

Men det var då. Nu går jag in i mitten på skakiga ben och ber om ursäkt för att det inte kommer någon yngre, snyggare och starkare jympaledare med lite fräschare musik. Då saknar jag mitt forna grandiosa jag.

Näe, så illa är det inte. Jag tycker fortfarande att jag är bäst, men jag har lärt mig dölja det lite bättre.