Lilla basledaren har faddrat igen. Hennes berättelser om sina fadderbarn får mig att minnas när jag själv för  ettusentvåhundrafemtiotre år sedan var en alldeles färsk liten jympaledare. Oj, vad jag var go!

Jag var go för att jag hade ett sådant härligt självförtroende. Jag var go för att det självförtroendet baserade sig på inget annat än mitt självförtroende. Jag kunde inget, men trodde jag kunde allt.

Jag ser tillbaka på den här tiden med en lätt rodnad på kinderna. Flickvännen hade dragit efter tio år tillsammans så jag var säkert galet självupptagen. Att gå på jympaledarutbildning på Stensund utanför Trosa gjorde mig inte mer ödmjuk. Att jag på filmen inte tog ut rörelserna som jag gjorde i fantasin påverkade mig föga.

Jag minns min diplomering som en uppvisning i konsten att leda jympa. Hur var det möjligt för mig att se detta förstlingsverk som ett verk av ett geni? Det måste ha varit den sköna ungdomens förtjänst, att man inget fattar men kör i 190 ändå, för om man fattade skulle man inte våga.

Just a Gigolo med David Lee Roth var min förstalåt. Det är det enda jag minns. Plus att jag blev godkänd av legendariska Maria från Friskis&Svettis i Göteborg. Det var där jag jympade upp, på Västra Hamngatan. ”Vilken härlig musik!” utbrast Maria direkt efter passet och vände sig till deltagarna. ”Jag vet,” tänkte jag, ”och själv var jag fantastisk.”Det var 1986 och jag var tokig i Eurythmics Thorn In My Side, så den var säkert också med.

Faktum är att jag tror att jag var rätt bra på riktigt. Jag hade ju haft två  Friskis&Svettis-legender som utbildare: Hasse Helander från Norrtälje och Annika Gärderud, själva jympaängeln.

Men det var då. Nu går jag in i mitten på skakiga ben och ber om ursäkt för att det inte kommer någon yngre, snyggare och starkare jympaledare med lite fräschare musik. Då saknar jag mitt forna grandiosa jag.

Näe, så illa är det inte. Jag tycker fortfarande att jag är bäst, men jag har lärt mig dölja det lite bättre.

 

 
Skrivet av

Jympajesus

Man tänker att på Friskis&Svettis finns det tjejer. Man blir värd. Man blir ledare. Men man får ingen tjej. Så man engagerar sig i föreningen i stället (kommunikation, styrelse, verksamhetsledare). Man skriver i Friskispressen (mest av alla, enligt nye chefredaktören). Man blir suppleant i Friskis&Svettis Riks styrelse. Sen åker man ut. Man jobbar på Friskis&Svettis Riks som copywriter (50% resten i eget företag). Man tror man är nåt. Så man åker ut igen. Men man fortsätter med en druckens envishet.

3 kommentarer till Jag saknar mig ibland

  1. Annie skriver:

    Underbart!

  2. A. skriver:

    AWESOME. Kan du inte ge mig lite av det där självförtroendet, jag kunde behöva det.

  3. A. skriver:

    Jag saknar dig NU. Ditt nuvarande jag, alltså. Kom igen, skriv något.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.