Bästa beviset på att det funkar

Jag önskar att jag hade en bild från passet i onsdags. Men eftersom jag inte har det (bara den här: http://www.langdskidakning.info/1/post/2012/10/829-friskis-svettis-pass-vart-r-jag-pvg-igentligen.html) så får jag skriva om företeelsen i stället.

Jag har en ny uppvärmning. Den är tre låtar lång och det är andra gången jag kör den. Förra gången var jag lite inbunden och missade vid ett tillfälle. Missen var liten på ett sätt men stor på ett annat. Hela gruppen stannade upp när musiken gav tecken på en förändring som jag den här gången var oförmögen att göra. Känns i alla fall bra att jag (och andra jympaledare, så klart) har uppfostrat gruppen till att lyssna på musiken.

Trots inneslutenheten i mig själv och den uppenbara missen av en rörelsesekvens kände jag att jag hade något bra på gång. Så inför pass nummer två gick jag in med en helt annan pondus. Geflar, vad jag styrde och ställde!

Och hur vet jag att det funkade? Jo, folk kom nära mig efter ett tag. De tappade kollen. De visste inte var de var i rummet. De bara öste på och, verkar det som, väldigt mycket tillsammans med mig och alla andra. Jag tror tammefan att det var musicking på gång där vi allihop seglade iväg från rummets mittpunkt i en enda stor hullabaloo.

Kul.