Min kompis kan gå på två medeljympapass på raken utan att bli trött, säger han. Som du förstår betyder inte det att han är väldigt stark och uthållig. Det betyder att han inte tar i. Fast han tror det.

Säg att han skulle testa ett intensivpass i stället. Skulle han bli trött då? Jo, det skulle han, under enstaka sekvenser när det är svårt att låta bli att bli trött. Kör han armhävningar på tårna kommer det att svida. Men skulle han trycka upp höften tillräckligt högt i häcklyften? Skulle han lyfta ryggen allt vad han förmådde i rygglyften? Skulle han maxa benlyftet i sidövningen? Tror inte det. Han skulle  ta igen sig efter armhävningssekvensen.

Möjligheten finns också att han kör armhävningarna med extremt litet utslag. Då klarar han dem galant. I sin fantasi. Han kommer snart  säga till mig att han skulle kunna köra två intensivpass på raken om det bara var möjligt att flytta sig blixtsnabbt mellan två lokaler eftersom två intensivpass aldrig ligger efter varandra i schemat.

Så vad ska jag göra? Jag ser hur han jympar, men jag har inte hjärta att säga till honom att han fuskar. Han ligger på topp tre på fuskligan, men tror att han kör som en atlet.

Jympan, eller rättare sagt, vi som leder jympa har en gigantisk pedagogisk utmaning. Det är härma och häng på som gäller men det funkar dåligt på inbillade atleter. Att gå fram till en inbillad atlet och korrigera eller skrika åt dem att skärpa sig är tabu. Vi ska vara tillräckligt tydliga och entusiasmerande utan ord. Klart vi kan dra några visdomar i början och slutet av passet, men det hjälper föga. Folk hör inte ett skit vad man yrar om. De vill bara komma igång.

Så hur gör man? Speglar? Inte förrän jag såg mig själv på film när jag gick ledarkursen för 100 år sedan förstod jag grejen. Först då insåg jag att jag inte tog ut rörelserna. Jag var halvvägs hela tiden.  Än i dag är det jobbigt att se mig själv på film. Jag tycker alltid att jag kan ta ut rörelserna mer och vara tydligare. Cirkelfys, HIT och yoga har gjort mig bättre på att nå längre, men också mer kritisk. Nu vet jag ännu bättre hur jag ska se ut och lider mer när jag krummar, flaxar och maskar.

Och problemet är kvar med de inbillade atleterna.

Jag har blivit striktare på mina pass. Jag markerar tydligare. Jag skriker en och annan order, men inte fan hjälper det. De inbillade atleterna går under tiden in på sitt tredje jympapass på raken, uppfyllda av atlettankar: ”Jäklar, vad stark jag är!” Synd, för jympan är förmodligen ett av världens bästa allround-träningspass.

 
Skrivet av

Jympajesus

Man tänker att på Friskis&Svettis finns det tjejer. Man blir värd. Man blir ledare. Men man får ingen tjej. Så man engagerar sig i föreningen i stället (kommunikation, styrelse, verksamhetsledare). Man skriver i Friskispressen (mest av alla, enligt nye chefredaktören). Man blir suppleant i Friskis&Svettis Riks styrelse. Sen åker man ut. Man jobbar på Friskis&Svettis Riks som copywriter (50% resten i eget företag). Man tror man är nåt. Så man åker ut igen. Men man fortsätter med en druckens envishet.

5 kommentarer till Jympans pedagogiska dilemma

  1. vilmer skriver:

    körde ett intensivpass för ett par veckor sedan efter ett ungefär 5 manaders uppehall(innan korde jag regelbundet o var nog ganska stark). det var sa jakla jobbigt att jag nastan dog pa golvet. kanske for att jag tog ut rorelserna som innan. nar jag var pa samma fysiska niva for lange sen o korde jympa tog jag nog inte ut rorelserna lika bra, det har iaf inte varit sadar jobbigt.

    det ar farligt att tanda pa igen om man inte har koll pa toleransen

  2. L skriver:

    Tack för en väldigt bra blogg. Är ett stort fan av podcasten också, jag älskar jympan obeskrivligt mycket och uppskattar verkligen ditt teoretiserande kring den.

    Kom att tänka på det här inlägget idag när mitt allra bästa pass för tredje fredagen i rad hade bytts ut för att ledaren är skadad. Denna vecka hade det inte utlysts på hemsidan i förväg så jag kom dit med hopp om att äntligen få träna mitt bästa pass. Så var det en vikarie igen. Det i sig var en besvikelse, och sen var passet i sig inte bra heller. Kände mig inte glad eller taggad en enda gång under hela passet, och hade lätt kunnat gå på ett till pass efteråt, möjligen utan att ta ut mig då heller.

    Så jag tror att det ligger både hos ledaren och hos motionären. Och om inte det andra stämmer så hjälper det inte hur bra pedagogiken eller den rent tekniska peppen är. Ett dåligt pass kan inte räddas med peppande uppmaningar, för peppen måste komma från musiken och rörelsen, och om ledaren kan skapa det (alla kan definitivt inte det), och man som motionär kan fånga upp det (alla verkar inte kunna det heller, eftersom det fortfarande finns folk som går på dåliga pass, och folk som inte ger allt på bra pass), då kommer man att maxa, oavsett intensitet.

    Speglar är inte rätt väg att gå! Jag själv undviker patologiskt pass i salar med speglar. Jag tror faktiskt att kausaliteten är omvänd i ditt inlägg, jag tror att om man får motionärerna att maxa så kommer det andra att lösa sig automatiskt. Man maxar – man blir bra på att jympa. Jag tror alltså inte att det är i pedagogiken som problematiken med att få folk att ge allt ligger. För det incitamentet kommer någon helt annanstans ifrån.

  3. Jympajesus skriver:

    L. Tack för snälla ord. Kul att du gillar podcasten också.
    Håller med om att musiken och ledarens förmåga att omsätta den i rörelse och smittande engagemang är den pedagogiska grejen. Kan man det löser sig resten med passets träningskvalitet. Fast jag tror fortfarande (som jag tolkar att du håller med om) att halva maxaproblemet ligger hos deltagaren. Man vet helt enkelt inte i vilken utsträckning man tar ut rörelsen. Man tror att man är i maxläge, men är långt ifrån det. Speglar har hjälpt mig att sträcka ut. Cirkelfys och HIT är väldigt bra teknikpass. Där får jag min bästa jympaledarträning.

  4. L skriver:

    Ja, absolut. En del människor maxar inte ens på de allra bästa passen. Jag tänker mig att jympa är träning för livsnjutare, MEN det är för livsnjutare med arbetsmoral. Men jag tror inte att problemet ligger i tekniken så mycket. Jag är ”bara” motionär, men jag tycker inte att mina medmotionärer i så stor utsträckning jympar ”flängigt”?

    Har varit på cirkelfys, fick inte feeling av det. Har inte varit på HIT, min förening har inte det, men gillar namnet. Kan också tänka mig att tekniken/plastiken är viktigare för ledaren än för motionären.

  5. Jympajesus skriver:

    Feelingen på CF är nog av en annan sort. Jag gillar CF för att jag tror att det är effektiv träning. CF gör mig starkare och rörligare som jympaledare.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.