Jag besökte (säger man så när man är med på passet och kör allt man kan?) Lilla basledarens pass igår. ”Då kan du tycka till om min nya uppvärmning,” sa hon strax innan hon drog igång. Aha, en mini-Luf, tänkte jag. Jag får en chans att testa min pedagogiska förmåga.

Det första jag tänkte på när passet drog igång var vilket skitljud det är på Ringen. Musiken lät instängd men ändå påträngande. Det dåliga ljudet förstör musiken. Klangerna dör och svänget elimineras. Men det var inte det den här texten skulle handla om.

Lilla basledaren kör i sin helvita stass och jag försöker koncentrera mig på vad hon gör utan att bli dimmig i huvudet av hur mycket jag tycker om just den här ledaren. Håruppsättningen lossnar nästan direkt och jag blir knäsvag.

Förlåt. Åter till ordningen.

Jag drar armarna åt fel håll först. Jag hoppsar inte in mot mitten på Lilla basledarens sätt, jag vevar armarna i fel takt och missar att ändra den med benen. Okej, här har vi lite att snacka om. Endera är jag i luddiga sjunde himlen, okoordinerad från födseln eller så är det faktiskt lite för mycket grejer som händer. Jag bestämmer mig för att inget är mitt fel.

Efter passet snackar jag med en annan farbror i omklädningsrummet. Jag är nyfiken på honom för han körde  som tusan på passet, ständigt leende och med ett dansigt schvung i alla steg. Han älskade passet och tyckte att det gränsade till intensiv. Ja ja, men hon är min, tänkte jag säga, men hindrade mig.

I min mini-Luf skulle jag inte skjuta in mig på intensitetsnivån. Den tyckte jag var perfekt. Efter armhävningssekvensen i andra styrkan, när vi fortsatte med en planka, var jag klart angripen av trötthet och så tycker jag det ska vara. Även stora starka karlar (jag, ifall du undrar vem jag syftar på) ska bli trötta på ett medelpass. Likadant under golvkondisen, där fick jag också kämpa.

Efter middag, läggning av liten familjejympare, disk och glassätning blev det så dags att prata pass och då framför allt uppvärmning. Nu skulle mina coachande talanger prövas, extra hårt eftersom det skulle ske i familjesoffan. ”Vad tyckte du?” sa Lilla basledaren och log så där som bara hon kan göra. (Förlåt, jag tappar fokus igen.)

”Är det något särskilt du funderar på själv?” kontrade jag och kände mig überpedagogisk. Jag var så upptagen av min briljans att jag inte minns vad hon svarade. Efter en del självreflekterande över hur de första minuterna i passet förflutit kom Lilla basledaren fram till att det kanske låg något i min fundering över att det var lite väl mycket action på armar, ben, svängar och olika tempon. ”Jag ska jobba lite till med inledningen,” sa hon och log.

Det kändes som om jag inte hade haft ett skit med det beslutet att göra, vilket jag säkert inte heller haft. Mini-Lufen var klar och jag somnade med ett leende. Vilken skön luf-snubbe jag är, tänkte jag och sov som en stock hela natten.

 

 

 
Skrivet av

Jympajesus

Man tänker att på Friskis&Svettis finns det tjejer. Man blir värd. Man blir ledare. Men man får ingen tjej. Så man engagerar sig i föreningen i stället (kommunikation, styrelse, verksamhetsledare). Man skriver i Friskispressen (mest av alla, enligt nye chefredaktören). Man blir suppleant i Friskis&Svettis Riks styrelse. Sen åker man ut. Man jobbar på Friskis&Svettis Riks som copywriter (50% resten i eget företag). Man tror man är nåt. Så man åker ut igen. Men man fortsätter med en druckens envishet.

4 kommentarer till The Happy Luf

  1. Maja Vendela skriver:

    <3 Nu ännu mer övertygad om att jag måste hitta en friskistyp att bli kär i.

    Skrattade för övrigt högt åt:
    "Är det något särskilt du funderar på själv?” kontrade jag och kände mig überpedagogisk. Jag var så upptagen av min briljans att jag inte minns vad hon svarade." Exakt så blir det när man ska jobba coachande efter konsten alla regler.

  2. Emelie skriver:

    😀 Fantastiskt så vackert och kärleksfullt!
    Men när kommer hon få heta Lilla medelledaren?

  3. Miss F skriver:

    Haha..underbart!

  4. A. skriver:

    Hahhhahahah, bäzt. Hur många gånger har man inte (visserligen i andra sammanhang, då) råkat ut för pedagoger som varit så uppfyllda av att vara pedagogiska (och av hur pedagogiska de är) att de vare sig hört vad man säger eller sett vad man behöver.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.