Hur vet jag att jag har ett bra jympapass? Är det när lufaren (ledaruppföljaren) är nöjd? Nej, det har tyvärr inget med saken att göra. Jag vet att utbildningen till lufare är på rätt spår, men sen händer något från skola till verklighet. Allt för många uppföljningar snöar in på detaljer. Förlåt, att jag fortsätter hacka.

Jag pratar gärna om detaljer. Det är där helheten blir till, men jympans styrka som träningsform ligger inte i träningstekniska detaljer. Ändå diskuterar jag gärna puls i styrkelåtar, djupa knäböj kontra höga hopp, tiden för fyrfota eller ljudvolymen. Jag gör det för att den tekniska delen av jympapasset är skitviktig, trots att den  har väldigt lite att göra med jympans kvalitet.

Riktigt intressanta är  andra detaljer, detaljer som också är svårare att komma åt. Vad är det till exempel som gör att vissa ledare når ut på ett fantastiskt sätt, att vissa alltid hamnar rätt i musiken med rörelserna  och att de lyckas skapa något nytt av i grunden samma gamla vanliga ingredienser? Det är knappast hokus pokus. Alla borde kunna.

Om man kan lära ut sådant, vet jag inte, men jag tror det. Kanske har vi bara ännu inte kommit på hur man lär ut kvaliteterna som skiljer det mediokra passet från det geniala, trots att den skillnaden förmodligen är liten. Kanske kan man lära sig själv genom att iaktta deltagarna. De visar ju tydligt när det funkar och när det inte funkar. När det inte funkar, ser folk sammanbitna eller nollställda ut. När det funkar ser de lyckliga ut. Svårare än så är det inte.

Om du har en nollställd grupp och funderar på hur du ska få dem att bli lyckliga, så inte ligger lösningen i en annan rörelse i styrkan, inte heller i byte av uppvärmningslåt (även om det kan vara en bra idé ändå). Jympans lyckomagi hittas på ett helt annat ställe, nämligen i din förmåga att med musikens hjälp förmedla en alldeles personlig träningsupplevelse, en träningsupplevelse som totalt bottnar i dig som ledare. Du måste visa dig och ta gruppen någonstans bortom allt som är rätt och riktigt.

Hur ska man få det att ske? Jag vet att alla som gått Friskis&Svettis jympaledarutbildning har förmågan. Jag vet också att alla inte hittat den. Titta på deltagarna. Där finns alla ledtrådar man behöver. Lufaren kan inte hjälpa till där. Vi måste själv komma på tricken. Nollställd deltagare? Jag provar något annat. Lycklig? Jag är på rätt väg.

 
Skrivet av

Jympajesus

Man tänker att på Friskis&Svettis finns det tjejer. Man blir värd. Man blir ledare. Men man får ingen tjej. Så man engagerar sig i föreningen i stället (kommunikation, styrelse, verksamhetsledare). Man skriver i Friskispressen (mest av alla, enligt nye chefredaktören). Man blir suppleant i Friskis&Svettis Riks styrelse. Sen åker man ut. Man jobbar på Friskis&Svettis Riks som copywriter (50% resten i eget företag). Man tror man är nåt. Så man åker ut igen. Men man fortsätter med en druckens envishet.

5 kommentarer till När folk ser lyckliga ut, då har vi lyckats

  1. A. skriver:

    Jag tycker kanske att det är lite hårt att påstå att alla kan bli genier. Kanske är det en av punkterna där Friskis ibland blir much too much för mig; det där att alla ledare skall vara genier och alla deltagare frälsta. Lite utrymme för talang finns ju också. Ingen skulle påstå att alla kan bli Usain Bolt, eller Pavarotti – och där är det helt OK att tycka så.

    Nu påstår jag inte att det på något sätt ”måste” finnas dåliga ledare för att jämna ut (de som har absolut noll talang har i regel även noll intresse och söker sig inte till ledarrollen), eller att den som inte är marvellous första gången inte kan bli bättre. Herregud, ALLA kan bli bättre, även den som talangmässigt är ett geni har säkert något att putsa på. Och att bli bättre på just talangbiten tror jag handlar en del om personlig utveckling; för den rädde om att tuffa till sig och våga, för den tuffe kanske om att bli mer ödmjuk. Och jag tror absolut att man kan få hjälp här. Man bör rimligtvis kunna fråga mer erfarna ledare hur DE gör, eller har gjort; hur det var för dem i början, hur de fick deltagarna att ”delta” mer. Man kommer säkert aldrig att få checklistor som man kan applicera rakt av och bli garanterad framgång, men man kan säkert få tips som man kan adaptera, grejer man kan göra till sina egna. Precis som i andra yrken; jag menar, i andra ”yrken” kan man ju gå till någon äldre, erfarnare och få tips. Det svåra är väl att skapa en atmosfär där det är tillåtet att ställa den typen av frågor. Där det är OK att säga att ”eh, jag tycker inte att jag lyckas få med mig gruppen, har du några tips på hur man kan göra?” utan att man riskerar att bli avpolletterad som hopplös och outvecklingsbar. Det blir hårt om allt skall vara binärt – antingen är man ett geni, eller också är man körd.

    Sedan tror jag att det, vad gäller utvärdering/LUF att det är lätt att som utvärderare koncentrera sig på formen, för att det är för JOBBIGT att försöka ta tag i det andra. Man vet inte hur man skall framföra kritik, men vet inte hur man skall ge tips eller vilka tips man kan ge, man vet inte hur man ger kritik utan att det blir personangrepp – och man har inte som kollektiv skapat en miljö att verka i där det är OK för de som utvärderas att inte vara perfekta när det gäller det där viktiga som inte är det tekniska. Då låtsas man som om det tekniska är det enda som finns och tycker att den är duktigast som hittat flest teknikgrejor att anmärka på och begära förbättring av.För man vill ju inte vara känd som den som släpper igenom vad som helst, typ. (Jag är ju som bekant inte instruktör och har därför aldrig blivit utvärderad, men jag har ju hört en del historier och jag tycker att jag känner igen en del av problematiken från utbildnings-/yrkessituationer.)

  2. Miss F skriver:

    Fast vi som Luf:ar ska INTE koncentrera oss på formen, utan på helheten, ledarskapet m.m. Jag går ALDRIG in och petar i passet, om inte det är ren katastrof eller om ledaren har bett om det specifikt.

  3. Miss F skriver:

    Och det var som svar på ovanstående kommentar, glömde jag ju att skriva.

  4. Jympajesus skriver:

    Jag är säker på att det finns bra lufare därute. Jag har the dark side of the luf på hjärnan.

  5. Jympajesus skriver:

    Att vara ett geni är väl egentligen att ha en särskild intellektuell begåvning. Vet inte om det behövs för att vara jympaledare. Kanske handlar det mer om att vara en känslomässig begåvning. En bra jympaledare bör kunna omkoda musiken till rörelser. För det behövs ett mått musikalitet men också modet att förmedla känslor, inte bara frejdig glädje. Kanske behövs då en viss empatisk förmåga för att förstå hur det man gör där i mitten kan upplevas av den som står i gruppen. Mest handlar jympaledandet kanske om att med mod stiga ur rollen som duktig tränare och leka sig igenom passet som ett barn.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.