Att byta låtar. Så här gör jag.

Jag byter aldrig ut hela programmet numera. En till tre låtar får det bli. Fler pallar jag inte. Så sa jag i förra inlägget. Här är fortsättningen.

Varför byter jag inte ut hela, pang – bom? Man skulle kunna tro att mitt låga utbytestempo beror på att jag har två tonåringar  och en fyraåring hemma. Då tror man rätt. Fast bara delvis. Oavsett de små möjligheterna till spontant passkomponerande, skulle jag ändå nöja mig med 1-3 nya låtar i taget.

Varför? För att det blir bäst så. Tycker jag, alltså.

Jag har många gånger hört invändningen att dynamiken blir lidande när man inte gör om hela passet i ett svep. Jag håller inte  med. Den kan man påverka lika mycket även med ett uppdelat sätt att bygga pass.

Fördelen med att ta lite i taget är att jag ORKAR jobba igenom varje låt tills jag är nöjd, tills den är ett under av genomtänkt upplägg. (Ok, överdriver men jag måste motivera mitt arbetssätt.)

Om första styrkelåten framfördes av en eller flera män och lät plutt-PLUTT-plutt-PLUTT så kan jag kontrastera den med en kvinnlig artist som låter dunk-KRASCH-dunk-KRASCH. Efter det får det komma något annat, kanske en låt utan varken trumma eller distad gitarr men med ett sjuhelvetes styrkesväng ändå. Efter den en jazzlåt, måhända. Man vet inte. Man får se. Man känner efter.

Varje låtbyte måste i mitt passbygge vara en kontrast mot det nyss hörda. Deltagarna ska HÖRA att det händer något nytt. De ska KÄNNA en annan känsla. De ska bli NYLADDADE för nästa tre-fyra-minuterssekvens.

Och när jag nu kommer in på minuter: jag älskar långa låtar, särskilt i uppvärmningen. Bästa erfarenheterna av  kärleken till långa låtar är 7 minuter Springsteen (Mary’s Place) och 8 minuter Prince (glömt titel) som förstalåtar i uppvärmningen. Man hamnar i trancetillstånd när inte uppvärmingen hackas upp, utan allt bara flyter på utan skarvar. Fantastiskt! Alla borde pröva.

Just nu är det en styrkesekvens med avslutande golvkondis som jag sakta byter ut. Skit, vad jobbigt det är! Dels att få det spännande, dels att få det funktionellt. För att inte tala om hur svårt det är att känna intensiteten hemma på vardagsrumsgolvet. Allt är astungt. Vilket förändras radikalt (förhopnpingsvis) när man är mitt i skiten, uppvärmd och adrenalinstinn.

Japp. Så gör Jympajesus. Har jag några lärjungar?