Det finns bara en träningsform som manifesterar Friskis&Svettis träningsidé till fullo: jympan. Särskilt när jag leder. He-he.

I jympan står lusten i centrum. Jag bestämmer mig för att lusten sitter i hjärtat. Bildligt, alltså. Jag vet att hjärtat är en muskel.

I jympan får deltagarna, hur utstuderat träningsupplägget än är, den fysiska träningseffekten på köpet. När jag skriver det, menar jag inte alls att träningseffekten är ointressant. Träningen är en mycket stor poäng med jympan: allroundträningen, men den är, trots allt, underordnad lusten.

Det är flummigt det där med träningsglädje. Jag har själv alltid dragits till former där jag får ta i ordentligt, mest i form av konditionssporter, men också när det gäller uthållig styrketräning. Att lyfta jävligt tungt bara några gånger har aldrig riktigt tilltalat mig. Jag tror jag är lite rädd att något ska gå sönder. Inte i gymmet, utan i mig.

Undantaget är när jag och min kompis Alexander Bjerkland i slutet av 80-talet i Jönköping bildade 100-klubben för att ta 100 kilo i bänkpress. Alexander gjorde det efter ett antal pass i ett gym som inte var Friskis&Svettis (hade inga tunga grejer där) och tappade genast intresset för att jag också skulle göra det. Jag slutade på 97,5. Har inte förlåtit honom för det än.

Inte var det hjärta i bänkpressandet. Det var skalle. Och det är vad vi rör oss emot allt mer i Friskis&Svettis också, tycker jag.

Jag tycker om att kämpa. Jag får göra det mer än någonsin i dag på Cirkelfys, HIT och TMI. Jag får också göra det i högre utsträckning på Spin 55 än på gamla Spin medel. Det har jag alldeles nyss konstaterat, att med min personlighetstyp ligger jag på som fan i Spin 55. Om ledaren peppar så låter jag mig luras. Stenhårt. Skallen jobbar hela tiden med mina impulser att skruva ner motståndet. Och det är väl bra. Men jag saknar återhämtningen på något slags skamligt latmanssätt.

Det blir flummigt, som sagt. Men jag tror att jag hämtar ny kraft och träningsglädje i perioderna av återhämtning. Sådan är jympan (även om den också blivit mer skalle, nu när återhämtningen i mitten är kraftigt förkortad). I jympan får deltagaren hela tiden en nystart när vi byter muskelgrupp och rörelse.

Jag säger inte att den här utvecklingen som vi är inne i är fel. Jag tycker att det är jättekul att vi har så mycket träning att välja på. Det enda jag säger är att det är mer skalle än hjärta i dag och att det blir mer.

Och så säger jag att vi borde bevaka hjärtdelen.

När det blir mycket pannben måste hjärta vara i ledarskapet och hur vi välkomnar och tar hand om människor. Det måste dunka febrilt i hur vi pratar om träning. Vi måste påminna om att vi inte tränar för träningens skull. Vi måste dra åt motsatt håll, bort från fixeringen vid kroppar och teknik.

Jag älskar ändå teknikträningen. Den har gjort underverk (nåja) med min rörlighet. Men hjärtat är vårt signum. På jympan bultar det av ren automatik. Det finns inbyggt i formen. Men för övrigt: när det blir pannben i 190, tror jag vi måste kolla om blodet passerar hjärtat också.

Amen.

 
Skrivet av

Jympajesus

Man tänker att på Friskis&Svettis finns det tjejer. Man blir värd. Man blir ledare. Men man får ingen tjej. Så man engagerar sig i föreningen i stället (kommunikation, styrelse, verksamhetsledare). Man skriver i Friskispressen (mest av alla, enligt nye chefredaktören). Man blir suppleant i Friskis&Svettis Riks styrelse. Sen åker man ut. Man jobbar på Friskis&Svettis Riks som copywriter (50% resten i eget företag). Man tror man är nåt. Så man åker ut igen. Men man fortsätter med en druckens envishet.

12 kommentarer till Mer skalle, mindre hjärta

  1. Jonas Kihlman skriver:

    ”När det blir mycket pannben måste hjärta vara i ledarskapet och hur vi välkomnar och tar hand om människor. Det måste dunka febrilt i hur vi pratar om träning. Vi måste påminna om att vi inte tränar för träningens skull. Vi måste dra åt motsatt håll, bort från fixeringen vid kroppar och teknik.

  2. Jonas Kihlman skriver:

    Mats, Du är inne på en viktig del av vårt ”arbete” inom F&S. – låta hjärtat vara med.

    ”När det blir mycket pannben måste hjärta vara i ledarskapet och hur vi välkomnar och tar hand om människor. Det måste dunka febrilt i hur vi pratar om träning. Vi måste påminna om att vi inte tränar för träningens skull. Vi måste dra åt motsatt håll, bort från fixeringen vid kroppar och teknik.”

    Det ledarskap vi dagligen visar i våra lokaler kommer enligt mig bli än viktigare i framtiden. I tider där allt mer görs i olika ”appar” och via datorer kommer det personliga mötet sticka ut och här ska vi vara världsbäst. Vi på F&S ska alltid enligt min mening välkomna våra motionärer med ett leende, en framtid med passerkort och därmed öppet dygnet runt är väldigt främmande för mig.

    Dock delar jag inte fullt idén att vi ska bortse från teknik helt och hållet. I mitt uppdrag som individuelltränare (tid. Gyminstruktör)är tekniken A & O i början. Att träna i en gymmiljö utan att behärska rätt teknik kan vara förödande.

    Men med det sagt (nåja, skrivit)tror jag du menar tekniken på t. ex. jympapassen. Det har ingen större betydelse om armarna och ben lever sina egna liv så länge man har ett leende på läpparna (talar 100% ut efter egen erfarenhet). Släpper vi bara fokusen på tekniken och gör så bra vi kan kommer rörelserna att sitta efter ett tag.

  3. Jympajesus skriver:

    Jag är inte emot teknik. Strävan efter bättre teknik har betytt mycket för mig.

  4. A. skriver:

    Jag förstår inte detta att man så ofta bara för att man poängterar vikten av lust och ”hjärta” antas vara ”mot teknik” eller inte inse poängen med och vikten av god teknik. Jag ser verkligen, verkligen ingen motsättning däremellan. Däremot kan jag se risken att man tappar lustelementet när man, som den allmänna trenden är nu (och nu snackar jag alltså inte om Friskis specifikt, det här är något jag tycker mig se lite överallt), fokuserar mer och mer på pannben och spykänsla, och låter hur ”bra” ett pass är mätas enbart i hur nära deltagarna är att kräkas av mjölksyra efteråt. Coolt, visst, men kul? Och vad gör det med ledarstilen, om pannbenet blir det viktigaste?

  5. Jympajesus skriver:

    A. Kämpar som en idiot för att kunna göra knäböj och annat med bättre och bättre teknik. Det är kul, men vill inte vara utan rörelseglädjen.

  6. Helena skriver:

    Det är inte lika kul på Friskis längre. Det finns en accelererande prestationshets som tränger ut glädjen. Här och var finns det väl fortfarande en och annan motståndsficka, men det är knappt jag hittar dit. Jag har trott att det är mitt eget fel att jag inte längre blir glad av att gå och träna, men det kanske inte alls är så?

  7. Jonas Kihlman skriver:

    Helena, det du skrivet är allvarligt. Jag sitter med i en grupp som ska agera bollplank till F&S Riks i deras arbete med att ta fram en ny plan för den närmsta framtiden och skulle vilja veta mer vad du menar. Kan du kontakta mig på kihlman@me.com eller 0733-649480.
    Min egen inställning till träning är helt i linje med en tidigare F&S slogan: ”Leendet är målet – resten är bonus”.

  8. Jympajesus skriver:

    Det är ju bra om vi hela tiden diskuterar hur vi vårdar vår grundidé. Eller utmanar den.

  9. MarveW skriver:

    Vi behöver hela tiden hitta de som inte redan tränar, de som kommer att må bra av att börja träna, de som behöver ta sig över mentala trösklar för att få uppleva rörelseglädje. För denna grupp motionärer är hjärtat i träningen helt avgörande. Viktigare än så kan det knappast bli.

  10. Jympajesus skriver:

    Håller med, MarveW.

  11. Jonas Kihlman skriver:

    Håller helt med föregående, precis så måste vi göra.

  12. Rebecca skriver:

    Lustfull träning som är lätt att ta till sig, jympa all inclusive, alla kan hänga med från början, vem kan hänga med i ett tekniskt skivstångspass…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.