Volymen ska upp
Rött är fint. När passet öser på och allt känns som ett stort och varmt party lyser örat rött.
Alla kan Men alla vill inte.
Jympan är för många, bara man inte skrämmer bort folk med krångel och armvift. Annars kan varenda kotte gå loss och glömma bort sitt ego en stund.
satsa på människorna
Den skillnad som vi i Friskis&Svettis har möjlighet att bygga på är människorna, deras kunskap, passion, förmåga och värderingar. Satsa på människorna, så kommer kvaliteten.
Jympaupplevelsen Friskis&Svettis själ
Jympan var det första uttrycket för Friskis&Svettis idé om träning och gemenskap. Den kan fortfarande vara vårt mest unika erbjudande om vi vårdar den klokt och lekfullt.
Jympajesus predikar
Kanske kan man säga att Jympajesus är en besserwisser. Själv anser han att han debatterar viktiga frågor i sekten.
Facebook
Nyhetsbrev
RSS
Twitter
Men om motionärerna ligger ner på golvet – då blir det ju ingen rörelseglädje. Vad är vitsen med det? Det är ju bara förlorad tid.
Jag tror nog att jag föredrar ledare som peppar. Om jag vill bli berörd, då går jag på teater – inte på jympa.
Hoppsan, nu har du ju i alla fall lyckats beröra mig med detta inlägg. Grattis 🙂
Haha. Jo, men jag tror att jag peppar OCKSÅ, men jag gillar att testa vad man kan göra och utmana. Det låter stort, men det är ändå bara musik (om än lite brötig) och träningsrörelser. Det är lätt att vara rebell på Friskis&Svettis.
Jag får nog hålla med både Marve och Jympajesus här; det känns som en glidande skala. Visst finns en poäng med att deltagarna känner något (mer än åhfyfanjagdörvadjobbigt), samtidigt som man (enligt min åsikt) som ledare är där för sina deltagare mer än för sig själv. Om/när ens eget självförverkligande som ledare blir viktigare än att vad deltagarna får ut av passet tycker jag att man är ute och cyklar. Och, som Marve påpekar, det blir inte mycket till rörelseglädje om alla ligger på golvet med händerna för öronen. Då är det ju en ljudperformance. Samtidigt är det ju viktigt att ledaren känner något för det han/hon gör om det skall bli bra,h och inte bara mekaniskt går in och river av något, och ju mer av ledarens personliga smak som präglar passet, desto större risk att väcka några deltagares avsmak. Det blir en balansgång, som vanligt.
Jag tror inte man ska skilja på att förverkliga sig själv som ledare och vara där för deltagarna. Att förverkliga sig själv som ledare måste ju innebära att man blir så bra ledare som möjligt. Men man kan kanske inte passa alla som just jympaledare. Vissa ingredienser kan jag tänka mig är universella, som att vara inbjudande, involverande, karismatisk, tydlig, säker på musik och rörelse och tillräckligt stark. Men så tycker jag att det ska finnas något inslag som berör på ett sätt som går utöver de goda ledaregenskaperna, något personligt som inte alla kan gilla, men många. Ett sådant inslag i ett pass kan vara ett särskilt intresse för musikens förmåga att påverka deltagarna på fler sätt än vad passhygienen kräver. I mitt fall kan det ofta resultera i någon låt som kan upplevas plågsam, verkligen inte av alla, men av ett mindre antal jympare. Själv hör jag jag att det är ett jäkla oväsen, men hos några kan sådan musik tydligen träffa djupare och inte kännas så skönt som det gör för mig. Jag gillar oväsendet, gillar kontakten som uppstår i rummet kring dånet och gillar energin som inte är som den vanliga. Självklart ligger inte alla deltagare ner med händerna för öronen. Självklart är inte varje låt ett ljudexperiment. Jag har berättat om det här förut, men jag gör det igen, för jag tyckte det var riktigt kul: En man som tränat på passet före mitt stannade kvar bara för att få berätta för mig att ”det var det jävligaste jag hört på Friskis&Svettis någonsin”. Här är den låten: http://open.spotify.com/track/4lg9VubZo56XnzOcm7GXAZ
För mig som är medlem i Friskis&Svettis Stockholm, är ledare med personlig stil helt underbart. Det finns ju så många olika pass att välja på. Visst har jag hamnat fel ibland men det gör inte så mycket, då väljer jag något annat nästa gång.
Däremot har jag även tränat i mindre föreningar med ett betydligt mindre utbud. Då kan kryddiga personligheter verkligen hotta till det men även ge en rejäl bismak. Om det inte finns något att välja på, kan det bli surt.
Nu tror jag att de flesta ledare har den goda smaken att i första hand får till ett bra, peppande pass och att enbart strössla med det lilla extra och det blir ju alldeles utmärkt!
Marve har, som vanligt, en bra poäng. Ju mindre utbud, desto mindre möjligheter att gå totalbananas utan att man s.a.s. därigenom indirekt minskar utbudet för alla utom de mest hängivna fansen. Å andra sidan har jag fördomen att det i mindre föreningar/på mindre anläggningar kan finnas mer tolerans för individuella olikheter (kanske snäppet under totalbananas, dock) eftersom man är mer bekant med varandra, har en annan relation än låt oss säga på SATS Odenplan.
F.ö. skall väl mina inlägg tas med ungefär lika stor nypa salt som Jympajesus egna; det är inte riktigt så att jag anklagar någon för att inte bry sig om vad han levererar till sina deltagare, även om jag drivs av ett patologiskt behov av att ifrågasätta. Dock tror jag inte nödvändigtvis att ”självförverkligande” och ”bli en bättre ledare/utvecklas som ledare i sin specifika träningsform” alltid går hand i hand. Situationer där jag kan tänka mig att det skevar är t.ex. om en ledare är väldigt mån om att ha en viss image, som hen låser fast sig i, eller för den delen om publiken är väldigt mån om att ha en viss image (apropå detta med att ge folk vad de inte visste att de ville ha; ibland kan det vara lite svårt att nå in genom starkt färgade glasögon).
Kom, vetja! City, onsdag 11.45.
Kanske också borde nämnt att vi snackar 30 sekunders oväsen. Jag jobbar ju med varumärken till vardags, så jag kan ju tycka att det är bra att ledare blir tydliga. Å andra sidan kan man väl knappast hålla sig helt strikt inom sitt varumärke. För många år sedan älskade jag irländsk musik. Folk kan fortfarande prata om det, att jag brukar köra folkmusik.
Jo, det där är ju roligt, hur länge saker kan leva kvar. Jag har också hört det; man beskriver en ledare ”… hen brukar köra [insert genre] musik”, och så är det musik ledaren i fråga inte har kört på evigheter, eventuellt t.o.m. någon ungdomssynd (alla har dem) hen har övergivit.
Jag är tyvärr rappare i replik än på gympagolv, så intensiv är inget för mig som älskar bas och medel. Men såväl kommentarer som jympa sker alltid men glimt i ögat. Livet blir liksom roligare när man får skoja lite i allvaret.
Precis. Mina oväsen upplever jag som glimten i ögat. Blir förvånad när det tas så hårt. Kan inte ta åt mig av det så att jag slutar vara det jag älskar att vara.