Ett svek av stora mått

Okej, jag har haft min nedvarvningslåt väldigt länge, faktiskt lika länge som ruschlåten, låten före ruschlåten, golvkondislåten och sista styrkelåten. Annars är passet rätt så fräscht. Näst sista styrkelåten är kanske körd sex gånger. Eller sju.

En deltagare har i alla fall hakat upp sig på nedvarvningslåten (CocoRosie). Han lovade efter passet för två veckor sedan att han skulle bjuda på lunch om jag bytte ut den. Sådana argument funkar bra på mig. I am hard to convince, brukade en chef jag hade upprepa för mig, try cash!

Så jag bytte ut den mot en melodi av senaste modell, Doin’ It Right med sönderkramade Daft Punk. Och jag tyckte det var roligt och rörelserna funkade och känslan också och jag var glad och jag tror ingen höll för öronen, utan snarare kände något angenämt och kanske nostalgiskt, eftersom den där musiken inte bara är för unga som har koll, utan även för äldre som hade koll en gång när discon var het.

Men så var han inte där, mannen som utlovat lunch.

Besvikelsen var förstås stor. Här går jag och gör mig till och så respekteras jag inte. Jag ville bara gråta.

Nä, så var det så klart inte. I stället föddes idén om att klara hela nästa veckas lunchande med hjälp av ny ruschlåt, ny låt innan ruschlåten och ny fyrfota och ny sista styrkelåt. Här är ett förslag på kombinerad sista styrka och fyrfota (stulen av en liten basledare): Susheela Raman – Daga Daga