Vatten på min kvarn

LUF, ledaruppföljningen, den kvalitetskontroll, förlåt kvalitetssäkring, äh, va fan är den egentligen? Jag kan inte skriva om LUF om jag inte har klart för mig vad det är, ju!

Jag börjar om: ”Vad kan jag hjälpa dig med?” är den fråga som varje ledaruppföljning bör börja med, tycker jag. Fast tanken var inte att skriva om LUF. Bara att beskriva vad det är, så att du som läser vet vad jag yrar om. Men om LUF:en börjar med en sådan fråga, då fattar man väl?

Tanken var att skriva om mitt favoritämne: mig själv och hur rätt jag alltid tycks ha. Så till ämnet!

På det Pass.nu jag nyss förärade med min uppenbarelse fick jag vatten på min kvarn. Vid en tidigare brutal-LUF, som om den kommit i min ungdom, hade traumatiserat mig, fick jag reda på att mina övergångar från styrkedel till konditionsdel var alldeles för mesiga. Order var att jag skulle gå från golvet till rätt upp mot taket och maxa utslaget i rörelsen direkt, utan pardon, vilket förmodligen skulle drabba mig själv hårdast. Fy fan vad jobbigt!

Jag och lufaren fick ingen bra diskussion den där gången. Det var synd och det fick effekt på hur vi såg på varandra ett bra tag efteråt. Men  faktum är att det fick bra effekter på mig och mitt pass ändå, men det har jag aldrig framfört. Så klart. Lite stolthet har man väl ändå kvar.

Men nu kommer jag ifrån ämnet igen. Syftet med inlägget är ju som vanligt att framställa mig i god dager. Så vad jag vill berätta är att Pass.nu-eftermiddagen gav mig anledning att säga ”vad var det jag sa”: Det är ingen bra idé att gå från fisk till fågel utan ett mittemellan. Så det så! Vi, framför allt jag, behöver en återhämtnings- och hitta igång-fas.

Så skönt att än en gång få rätt! Lusten att leda och sätta några nya låter till höststarten ökar. Läge för lite svensk nostalgi, tror jag. Men bara lite.