Jag ville öka springdosen i mitt träningsliv. Så jag tänkte jag skulle börja springa längre distanser lite långsammare. Det gick så där. Jag sprang längre en gång, men hittade tydligen inte den lite långsammare takten.

Och så gav jag mig ut dagen efter och tänkte att det är väl bra att variera. Jag sprang kort och några kilometer lite fortare. Nu vet jag att vila också är bra. Ena vaden protesterade.

När jag drog igång jympapasset igår protesterade vaden fortfarande, inte så högljutt, men ändå ganska bestämt. Men vad gör man i det läget (som man varit i så många gånger förr, i insikten om att man borde ha skaffat vikarie).

Nåväl. I sista syretoppen skuttade jag något sånär förhoppningsfull jämfota in mot mitten och tänkte att nu kommer vääääldigt snart ett tung och djupt skidhopp. Åh hej och hå och där fick vaden definitivt nog. Jag stannade direkt. Det blev bara ett hopp, eller mer ett halvt hopp.

Jag hade försökt mima till lilla basledaren, som var med på passet, att ”aj, vaden”, men det hade gått henne förbi. Hon log bara sitt fullständigt knockande leende tillbaka, vilket ändå på ett sätt var bra och livgivande. Eftersom vaden vägrade mitt i en låt vi kört ihop, bad jag henne ta över.

Och jäklar vad hon tog över! Medan jag ömkligt linkade av banan äntrade lilla basledaren scenen och tog över partyt med samma bravur med vilken hon  för ett antal år sedan gjorde mig till en lydig liten basledar-vovve . Min grupp älskade henne direkt. Det var som om jag aldrig funnits.

Okej, jag överdriver. Sanningen är att jag var jättestolt över denna fantastiska kvinna och jympaledare. Jag satt där i ett hörn av salen och masserade min ömma vad med ett stort leende. Vi tryckte in lilla basledarens cd, som hon hade med sig i ryggan, och sedan tog hon gruppen i mål med hög volym i ett moln av kärlek.

Efteråt var gruppen mer angelägen om att lilla basledaren skulle vicka för mig nästa vecka, än att jag skulle komma tillbaka, någonsin.

Tack också till Anna Widstrand, känd jympa- och värdprofil tillika sjuksköterska, som sprang upp till Mood-gallerian och hämtade ett stort paket is till mig. Och tack också lilla basledare, också sjuksköterska som lindade min vad hårt.

I dag linkar jag utan att oroa mig ett dugg för nästa veckas pass: Lilla basledarens alter ego Lilla intensivledaren fixar.

 
Skrivet av

Jympajesus

Man tänker att på Friskis&Svettis finns det tjejer. Man blir värd. Man blir ledare. Men man får ingen tjej. Så man engagerar sig i föreningen i stället (kommunikation, styrelse, verksamhetsledare). Man skriver i Friskispressen (mest av alla, enligt nye chefredaktören). Man blir suppleant i Friskis&Svettis Riks styrelse. Sen åker man ut. Man jobbar på Friskis&Svettis Riks som copywriter (50% resten i eget företag). Man tror man är nåt. Så man åker ut igen. Men man fortsätter med en druckens envishet.

En kommentar till Lilla basledaren blev lilla intensivledaren

  1. MarveW skriver:

    Som jag upplever Friskis-andan. Ledare och motionärer som ställer upp för varandra och kommer med stöd och glada tillrop.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.