I dag när jag var glad att come backpasset var över pratade jag konstant under stretchen, eller rörlighetsträningen som vi säger nu, om än statisk. Min sträckta högervad gjorde inget väsen av sig och jag hamnade i något slags delirium. Munnen gick om än det ena, än det andra. Jag lyssnade fascinerad till mig själv. Funderade på om jag skulle blanda in hjärnans überjag och få stopp på mig, övervägde någon sekund men lät bli.

Jag pratade t ex om Bobby Womack. Min förstalåt sjöngs av denne soullegend och det berättade jag och att jag tänkt byta ut den låten mot en fyrtio år äldre låt med Bobby, en låt från storhetstiden på sjuttiotalet när allt var så mycket bättre. (Ted Gärdestads låt Så mycket bättre från sjuttiotalet har förmodligen gett tv-programmet det namnet.)

Och jag sa att jag kanske anmäler mitt intresse för att bli spinningledare i vår. Fortsatte med att yra om hur fantastiskt kul det skulle bli att välja musik till ett sådant pass. Långa spänannde låtar där man inte behöver hitta på en ny rörelse så fort det händer något i musiken. Så lätt, så skönt.

Nu i efterhand tycker jag att jag sa något lite smart i det sammanhanget också. Nämligen om skillnaden mellan spinning och jympa. På spinningen kan du justera motståndet med ratten och låtsas hur mycket du vill att det är tungt och motigt. Du kan skådespela och gå in i rollen som kämpande cykelförebild. ”Lägg på nu! Det ska vara tungt.” Och så kränger jag över cykeln så att den sviktar lite utav min mäktiga viktförflyttning från sida till sida.

Och det är ju tvärtemot hur jag jobbar på jympan. Där är det tungt som fan men det vill jag inte visa. Så hur illa jag än mår, avfyrar jag ständigt detta glättiga leende. Vän av ordning kan nu invända att det är väl skådespeleri om något, men nej: Jympan är rolig. Hur trött jag än är så kan jag hitta en anledning att le, i de värsta stunderna åt det idiotiska med att le medan jag helst skulle vilja skrika:  ”Vänta nu! Kan vi ta femton sekunder?”

Hoppas jag blir antagen. Jag ska bli spinningens bästa Stanislavskij-elev. (Lite kultursnobberi här på slutet.)

 
Skrivet av

Jympajesus

Man tänker att på Friskis&Svettis finns det tjejer. Man blir värd. Man blir ledare. Men man får ingen tjej. Så man engagerar sig i föreningen i stället (kommunikation, styrelse, verksamhetsledare). Man skriver i Friskispressen (mest av alla, enligt nye chefredaktören). Man blir suppleant i Friskis&Svettis Riks styrelse. Sen åker man ut. Man jobbar på Friskis&Svettis Riks som copywriter (50% resten i eget företag). Man tror man är nåt. Så man åker ut igen. Men man fortsätter med en druckens envishet.

2 kommentarer till Funderar på att bli skådis

  1. Anders skriver:

    Du kanske vill ha en mentor?

  2. Jympajesus skriver:

    Känner du någon bra?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.