Kom att tänka på en grej som gör det så mycket mer riskfyllt att vara jympaledare än någon annan typ av instruktör. Jag förstår om spinningledare och andra goa instruktörer tycker att nu får jag fan ge mig! Nu räcker det väl med hyllningarna av våra jympaledare (och mig själv)? Nej, faktiskt inte.

Det har med lust att göra igen.

Om du som van jympare är på väg till ett pass förväntar du dig att det ska bli roligt att träna, inte roligt så där ljummet som i ”det är alltid skönt att röra på sig, ta i, testa gränser och svettas” utan passionerat, som i ”jag lyfter, svävar, glömmer bort mig själv, dansar, kämpar utan att jag tänker på det, dras med i upplevelsen, njuter av ett pirr i mitt bröst”. Så!

Tänk dig då att du bjuds på ett mediokert pass. Du får fysisk träning men ingen energi. Din själ lyfter inte. Inget pirr. Inget inre leende. Då blir besvikelsen så mycket större än på vilket annat hyfsat pass som helst. Gapet mellan din förväntan och vad du verkligen får blir stoooort.

Om du däremot som van cirkelfysare (vilket jag är) är på väg till ett pass med normala förväntningar, så handlar de knappast om att du tror att du snart kommer att bäras i väg på en våg av rörelseglädje. Du förväntar dig inte att du ska surfa rakt in i en träningskärlekens  magnifika kosmos. Jobbigt ska det bli, det kan du vänta dig. Och du vet att det i stånkandet under armhävningar, axelpressar, utfall, svingar, marklyft och ryggdrag finns stunder av lycka. Men knappast hänryckning. Du förväntar dig inte att du ska förlora dig själv i ett tranceliknande tillstånd.

Tänk dig då ett mediokert cirkelfyspass. Hur ser det ut i jämförelse med ett som är extra bra? Lite mindre engagerad ledare. Lite fantasilöst varv. Lite mindre peppande musik. Men du får din träning. Visst kan du ändå känna ett  sting av lycka om du för dagen känner dig stark. Men gapet mellan dina förväntningar  och vad du faktiskt fick för upplevelse, är liten.

Jympaledare har  så mycket mer att förlora, men när vi lyckas; shit vad vi vinner då!

 

 
Skrivet av

Jympajesus

Man tänker att på Friskis&Svettis finns det tjejer. Man blir värd. Man blir ledare. Men man får ingen tjej. Så man engagerar sig i föreningen i stället (kommunikation, styrelse, verksamhetsledare). Man skriver i Friskispressen (mest av alla, enligt nye chefredaktören). Man blir suppleant i Friskis&Svettis Riks styrelse. Sen åker man ut. Man jobbar på Friskis&Svettis Riks som copywriter (50% resten i eget företag). Man tror man är nåt. Så man åker ut igen. Men man fortsätter med en druckens envishet.

2 kommentarer till Ju högre förväntningar, desto större besvikelse

  1. A. skriver:

    Eh? Det enda jag kan utläsa av inlägget är att du personligen tycker att jympa är roligare än spinning eller cirkelfys. Det finns många som tränar andra grejor än jympa och upplever glädje. Det är nästan så att jag har lust och säga att nu får du fan ge dig, och då är jag inte spinningledare.

  2. Jympajesus skriver:

    Nä, jag tror inte att det handlar om att jag personligen gillar jympa bäst. Jag försökte säga att om man gillar jympa mest är risken att bli besviken större än annorstädes.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.