Jag erkänner: Jag älskar jympan som träningsform. Och när man älskar är det lätt att missa svagheterna hos föremålet för ens kärlek. Åtminstone under förälskelsefasen.

Men att inte se felen är, om vi pratar kärlek människor emellan, själva poängen med att älska. Ju mer man skiter i den älskades svagheter eller mindre charmerande sidor, desto bättre och desto mindre dyker de där mindre älskansvärda stunderna upp. Kärlek mellan människor fungerar ofta så att ju mer den får jobba, desto starkare blir den.

Med jympa och andra mänskliga aktiviteter är det annorlunda. På jympan passar det för övrigt avlagda uttrycket ”den man älskar, agar man” bra. Man måste se kritiskt på fenomenet för att kunna utveckla och förbättra.

Och det är inte särskilt svårt när det gäller jympan, alltså att vara kritisk eller till och med skratta åt eländet. Att utveckla är som brukligt, svårare.

Men ganska mycket har ändå hänt:
• Det var länge sedan jag hörde ett pass inledas med: Hej, Jag heter Stina och det här ska bli ett helt vanligt medelpass.
• Antalet handklapp är kraftigt reducerade sedan storhetstiden på 80-talet när alla deltagares handflator var illröda efter ett”helt vanligt medelpass”.
• De flesta pass börjar numera utan en fem minuter lång sjukgymnastisk inledning om vikten av än det ena, än det andra.
• I dag slipper vi oftast en genomgång av en rörelse som kommer i tredje låten, ”en rörelse som kan vara lite komplicerad” (läs ”omöjlig att sätta första gången”).
• Diverse ovärdiga rörelser har reducerats, som den när man tvingas gå och dra i ett låtsasrep samtidigt som det ser ut som om man skitit på sig, eller kissande hunden och dans i armkrok. Leka flygplan är utrotad.

Fortfarande återstår dock en hel del arbete med att säkra jympan med tanke på deltagarens värdighet. Vissa låtar och imbecilla låttexter är helt klart förolämpningar mot vuxna människors intellekt. Vissa rörelser kränker fortfarande deltagarnas värdighet.

När det gäller jympaledaren själv finns inga gränser för hur lågt hen kan sjunka. Finns det till exempel något fånigare på denna jord än en jympaledare som övar hemma på nya låtar? Se själv!

 
Skrivet av

Jympajesus

Man tänker att på Friskis&Svettis finns det tjejer. Man blir värd. Man blir ledare. Men man får ingen tjej. Så man engagerar sig i föreningen i stället (kommunikation, styrelse, verksamhetsledare). Man skriver i Friskispressen (mest av alla, enligt nye chefredaktören). Man blir suppleant i Friskis&Svettis Riks styrelse. Sen åker man ut. Man jobbar på Friskis&Svettis Riks som copywriter (50% resten i eget företag). Man tror man är nåt. Så man åker ut igen. Men man fortsätter med en druckens envishet.

2 kommentarer till En jympaledares fånigheter

  1. MarveW skriver:

    Jympan är bra, den är glad och det är gemenskap. Kul på många sätt. Och jag tror att vi behöver skratta åt oss själva ibland. Det är nyttigt på något sätt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.