Störst är ändå kärleken till ja-du-vet-vad

Jag hörde en liten solskenshistoria från jympagolvet i början på veckan. En gymmande och vältränad man runt de fyrtio hade gått och gluttat på di glada motionärerna innanför fönsterrutan. Han hade tänkt att en vacker dag då kommer jag att testa detta spektakel. Och det hade han meddelat jympaledaren ifråga.

Så kom då den dag när mannen, fortfarande nånstans runt de fyrtio, klev in i den stora ljusa salen redo att möta nya upplevelser utanför den välkända bekvämlighetszonen.

Vi som jympar mycket är väl inte direkt förvånade över fortsättningen på historien. Mannen hängde med bra de första tio minuterna, men sedan blev det värre.

Av tradition kan man tänka att det som blev värre hade att göra med förmågan att koordinera och att den förmågan rimmade illa med de glada medmotionärers piruetter. Men så var det inte. Det var länge sedan (hoppas jag innerligt) som jympan var  trixig på gränsen till ett aerobicspass.

Mannens förvåning kom sig snarare av hur jobbigt han tyckte det blev. Han hade trott att det BARA var kul och att träningen skulle bli lite sisådär. Visst, den historien har vi OCKSÅ hört många gånger. Antalet välskulpterade män som fått bita i gräset är högt.

Så vad är nytt i den här historien?

Förmodligen ingenting.

Men vad som slog mig, efter att ha lagt upp den lilla solskenshistorien på FB, var hur kärleken strömmade in i form av massor av gillanden. Jympan är älskad. Av många. Trots att jag är en av de mest kärlekskranka i förhållande till jympan, blev jag överväldigad. För jag har tvivlat. Jag erkänner. Det har funnits stunder när jag tänkt tanken att den kanske kommer att dö ut, eller åtminstone sjunka undan till ett hörn av verksamheten där bara de riktigt hårda fansen håller till och i stolthet framhärdar med preusserhopp och kissande hundar.

Jag är så glad att jag återigen haft fel. Och mannen, han är också glad i dag. Spektaklet är ett mirakel. Jympan lever och folket med den!
Amen.