Volymen ska upp
Rött är fint. När passet öser på och allt känns som ett stort och varmt party lyser örat rött.
Alla kan Men alla vill inte.
Jympan är för många, bara man inte skrämmer bort folk med krångel och armvift. Annars kan varenda kotte gå loss och glömma bort sitt ego en stund.
satsa på människorna
Den skillnad som vi i Friskis&Svettis har möjlighet att bygga på är människorna, deras kunskap, passion, förmåga och värderingar. Satsa på människorna, så kommer kvaliteten.
Jympaupplevelsen Friskis&Svettis själ
Jympan var det första uttrycket för Friskis&Svettis idé om träning och gemenskap. Den kan fortfarande vara vårt mest unika erbjudande om vi vårdar den klokt och lekfullt.
Jympajesus predikar
Kanske kan man säga att Jympajesus är en besserwisser. Själv anser han att han debatterar viktiga frågor i sekten.
Facebook
Nyhetsbrev
RSS
Twitter
Alltså, detta med att gruppen flyttar sig runt ledaren. Jag har en kompis som är en ytterst begåvad gympaledare och som bl.a. leder cirkel/fys/whateverfriskiskallar det-pass i en sal som ligger i undervåningen men som man kan kika ned i från ovanvåningen och alltså ”överblicka” hela gruppen. Om man står där och tittar medan de kör övningar i stationer, och undrar var ledaren är någonstans, så kan man ta reda på detta genom att se åt vilket håll deltagarna s.a.s. ”pekar”. Inte så att alla rakt av tittar åt samma håll, men man kan liksom ana en ”riktning” av varje grupp mot ett centrum, analogt med hur krukväxter i ett rum efter ett tag blir riktade mot det håll ljuset kommer ifrån. Det är ett intressant fenomen.
Hm, låter som ett fenomen som kan räknas till tecknen på att det funkar: ett slags magnetism. Ledarens karisma strålar inte bara ut, den drar intresse till sig.
Ja, jag sorterar det under det som du har satt som ”ett” i din lista. Det lustiga är hur omedvetet det är; jag hade inte tänkt på det så mycket överhuvudtaget förrän jag såg det utifrån, och då har jag ändå varit en i massan i rätt många år. Ett annat exempel är väl när gruppen under löplåar börjar springa i en snävare och snävare cirkel, så att ledaren till slut snor runt sig själv, typ. Tydligast i pass som hålls i stora hallar; ser skitkul ut utifrån med en hel fotbollsplan ledig yta och så 50 pers som snurrar runt, runt i mitten.
Haha, uppskattar att du anammar mitt sorteringssystem. 😉
Får nog ta och gå på jympa lite oftare för att uppleva allt detta.
Väntar fortfarande på ditt besök.
Fint skrivet. ”Öppet och oskyddat” är en väldigt på pricken beskrivning av leendet man ler. Men jag tycker att punkt 5 och 4 är mer betydelsebärande än vad du ger dem credit för. Nummer 3 hör ihop med nummer 5 (du ser ingen som gör ljud men inte tar i), nummer 2 har en felmarginal i att en del kan uppskatta passet jättemycket utan att säga något (jag har gått på pass jag älskat hela terminer utan att säga något. Gör ju inte så längre, men har gjort så) Nummer 1 är intressant. Har varit på mäktiga pass men vet inte om jag någonsin har upplevt det (det är dock möjligt att jag varit för hög för att lägga märke till det). Men för mig utgör 4 och 5 den fundamentala skillnaden mellan ett bra och dåligt pass, eller snarare, om de är frånvarande så faller passet samman och jympan brister. Men de är ju också bara symptom. Vad jag är mest intresserad av är vad som framkallar dessa fascinerande symptom.
Tack! Gillar att du möblerar om i listan. Och motiverar. Du har nog rätt. Men 1:an håller jag kvar som nummer 1.;-)
Det kanske är som en trappa/pyramid/hierarki? (typ som Maslows behovstrappa) För att komma uppåt så måste de nedre stegen vara uppfyllda? Med nummer 5 som basbehovet. Och nummer 1 som motsvarigheten till självförverkligande?
Ja, men jag tror du har rätt i din ommöblering. Tyckte jag såg nummer 1 vara på väg att hända igår redan under uppvärmningen. Men så krånglar jag med sista låten och försöker organisera i två sidor som ska fara fram och tillbaka. Då försvinner all den trance-känsla som krävs för nummer 1.
JAJAJA! Den här översätter vi till kinesiska…! Haha!
Jag börjar direkt. Vad heter jympa på kinesiska nu igen?
Ja, trance-känsla är vad det är. Men kan du lyckas behålla den genom hela passet? Jag trodde att 1 var en enlåtsföreteelse (företrädesvis sista konditionslåten).
Och jag tycker fortfarande att du går händelserna i förväg. SÅ vet du om passet funkar borde komma efter SÅ får du passet att funka. Jag märker när jag tar i, och ler, men vad är det som får mig att ta i, och le? Och vad är det som fattas eller blivit fel när jag inte tar i, och inte ler?
L har en poäng, tycker jag. Sedan är det, som jag ser det, inte bara en fråga om passets och ledarens kvalitet, det är också en fråga om t.ex. dagsform. Ledarens och deltagarnas. Jag går regelbundet på flera pass som är mycket bra, leds av mycket begåvade ledare och har många engagerade och spexiga stammisar, d.v.s. där förutsättningarna för att nå optimum a.k.a. trancekänslan är näst intil maximala. Ändå är det inte varje gång detta händer; vissa gånger är stämningen högre, andra gånger är den lägre. Vissa gånger är det ledaren som har en dålig dag, vissa gånger är det jag som har en dålig dag och inte orkar engagera mig, vissa gånger är det på något obestämbart sätt gruppen som har en dålig dag; man ser hur ledaren sliter som ett djur för att få igång den/oss, men det liksom bara händer inte. Det är ju svårt att genom någon på förhand bestämd strategi ”få passet att funka” så att trancekänslan slår in i alla lägen. Kanske för att det inte bara handlar om passet och ledaren, utan att den där speciella känslan är något alla gör tillsammans.
A: Ja, visst är det så, men en del pass verkar inte funka oavsett dagsform. Och en del pass funkar oavsett, det blir inte alltid trance men jag tycker i alla fall att jag tar i, och ler, för att passet framkallar det. Och det är så mäktigt. Jag tror att det är därför jag i princip tar det som en personlig förolämpning när jympakänslan uteblir och jag måste göra utfallshopp till en låt jag inte får feeling av.
Jag håller med er båda (L&A) om trance-känslans undflyende karaktär. Jag tror att det är en enlåtshändelse som ibland kan sträcka sig lite längre. Intressant synpunkt att jag borde skriva SÅ får du passet att funka. L, jag har redan skissat på den, förstår jag nu. Innan. Det var den jag ställde med tanke på risken för alltför kvävande självgodhet.
Trancekänslan infinner sig aldrig när jag sliter som ett djur. Då har åtminstone inte jag den lätta och lekfulla jympakänslan som tillåter en hypnotisk stämning. När jag börja slita är det för att det inte är en bra dag för gruppen, hur bra den än må vara för mig. Trancekänslan händer sällan när jag som ledare har en mindre bra dag samt inte lika ofta på basjympan som på medel. Däremot är familjejympan en enda stor tranceupplevelse. Jag tror att den riktiga trancekänslan hänger ihop med allt som A och L skriver (därav lättare att uppleva familjejympatrance), men mest med musiken och vad ledaren utstrålar under en viss låt (jäklar vad barnen flippar ut när det är nåt de tycker om). Men låtarna som lyfter behöver inte vara kända, bara de bjuder på något extra. Maximal trancekänsla har jag upplevt flest gånger i en låt av Basement Jaxx, Raindrops. Earth, Wind and Fires September var också en sådan låt.
Bra och klargörande tillägg. Intressant att den inte uppstår lika ofta på bas som medel. Jag går till 95% på medelpass så kan inte riktigt jämföra, men undrar om trancefrekvensen ökar linjärt med passets intensitet? Och således är mest frekvent på intensivpass? Jag tror också att det bottnar i musiken och vad ledaren utstrålar. Men det gäller inte bara trancen. Jag kräver inte trancekänsla, det enda jag gör anspråk på är att få ta i och vilja le. Oberoende av om trancen är förekommande så finns det för mig en slags tröskel, om passet är värt eller inte, om jag vill gå igen.
Håller du med om att det var lite trance feeling i tredje uppvärmningslåten igår onsdag, Lilla Basledare? Det händer mycket i den låten. Den har varit med ett tag så de flesta kan den och det är nog kulmen på uppvärmningen, både fysiskt och känslomässigt. Jag upplevde att jag förflyttades ner mot väggen där klockan sitter och folk var väldigt nära, hade inte mycket utrymme att sprätta runt på.