Det galet bra passet

Efter att ha bloggat på ämnet ”så vet du att passet funkar”,  blev jag uppmanad att skriva om hur man slipper upptäcka att det INTE funkar  först när man står där i mitten och vevar med skräcken lysande i ögonen. Det visade sig vara en svår uppgift. En text har legat på massagebänken här i månader nu utan att våga visa sig offentligt.

Det är klart det är svårt att skriva om hur man säkerställer att allt funkar på passet. För det första, vem är jag att säga sanningar om det? Jag som gjort så många grejer som INTE funkat. En version av den här texten innehöll en fiktiv person som jag intervjuade för att jag ville undvika att låta som en besserwisser. I stället lät jag låtsasmänniskan säga alla självgoda påståenden om hur man lyckas.  Det var ju bara tyckanden från någon man inte kände. Förmodligen en idiot. Vilket tydliggör ännu en invändning mot att jag lanserar ett recept för hur man lyckas som jympaledare: de bästa råden för den ena blir de sämsta för den andre.

Åsikterna går så klart isär om vad som är bra och ett pass kan vara bra på så många olika sätt och smaken är som bekant delad också hos deltagarna. Vad som funkar på ett ställe med en grupp människor floppar på ett annat. Det har i alla fall hänt mig. På onsdagar på hemmaarenan har jag känt mig som ett jympageni. På ett nytt ställe med andra deltagare har jag sett mig som ett ufo som kollar in en ny planet och sedan bestämmer sig för att åka den långa resan hem igen och aldrig återvända.

Trots mina farhågor inför att skriva den här texten – jag har i princip börjat om helt och hållet nu – så vill jag ändå försöka meddela vad jag tror är grunden till att vissa pass höjer sig över mängden. De ledare och instruktörer som är sådär sjukt bra har framför allt två karaktärsdrag gemensamt: de tar sig själva på stort allvar och har samtidigt humor.

Den som tar sig själv på allvar går in för uppgiften och jobbar hårt och till synes humorlöst. De planerar  passen in i minsta detalj och lär sig dem tokordentligt innan de ställer sig på scenen. Ambitionen hos de här djupt seriösa personerna är att  passet ska beröra själen, överraska hjärnan och vara allmänt fantastiskt.

Det är inte särskilt roligt att ha sådana krav på sig själv, snarare ångestfyllt. De här stackarna blir tvingade att konstant såga sina egna försök. Ändå finns humorn med hela tiden, som en ljus grundton mitt allt det svarta. Men inte förrän passet är klart och inövat finns det plats för utagerad humor. Den byggs in i rörelse-musikbygget och kan i korta stunder vara det som för ledare att kämpa vidare i självkritiskt mörker.

Det är tufft. De ledare som  personifierar den motsägelsefulla blandningen av humor och allvar ger av sig själva. De står där nakna i sin iver  att bjuda på träningsupplevelser som når bortom tung andhämtning, mjölksyra och träningsvärk. De gillar att ge sig ut på okänd mark. De är som oskyldiga barn, som plugghästar som flippat ur.

Den här ledartypen vet förstås att hen kan misslyckas. Det vore till och med konstigt om det inte blev fel. Men hen kan skratta åt sig själv. Hen får med sig folket när något går snett tack vare vår universella vetskap om att man som människa ställer till det för sig själv och andra ibland. Svenskar älskar ju igenkänningshumor. När det skiter sig uppstår stor  värme i samförstånd med gruppdeltagarna. Hen är mänsklig. Passet är inte perfekt, bara fantastiskt.

Amen.

PS Kom att tänka på en ledare som för ett tag sen,  med mycket allvarlig min, förklarade för mig varför sista låten i hens pass blev så mycket roligare efter en pytteliten ändring.