Pulsar som hämmar

I  många år har jag skitit högaktningsfullt i de idéer om pulsar som vi ledare får oss till livs från välmenande utbildare och Lufare. Jag har inte gjort det för att vara emot och för att jag har svårt för auktoriteter (låter inte helt övertygande, hör jag) utan för att jag velat skapa fritt och testa vad man kan göra på jympagolvet. Inte så att jag ser mig som ett geni (även om många andra gör det), utan mer som ett barn som behöver leka och tror att folk tycker att det är kul.

Mitt motstånd mot att pulsa har aldrig ställt till problem i jympaverkligheten, bara på teoretisk och administrativ nivå. Varje gång jag har kört ett inspirationspass har jag nämligen avkrävts en låtlista med pulsar, vilket gjort att jag tvingats lyssna igenom passet igen, räkna och skriva in. Den enda meningen jag kan se med det jobbet är att min pulslista möjligen kan provocera vän av ordning eller inspirera och öppna dörrar för alla med samma leklust (eller auktoritetsproblem) som jag har.

I början av mitt liv som jympaledare startade jag alla pass i 108-114. Som en maskin utan hjärna traskade jag igång varenda pass på samma sätt som alla andra gjorde enligt rekommendationen på den tiden. Boring, som vår femåring kläcker ur sig på ett tämligen irriterande sätt. Men i det här sammanhanget stödjer jag den där jobbiga boring-attityden. Vi har alla en femåring inom oss. Ta fram hen!

Om du är en vän av ordning, förlåt om jag retar dig, men sanningen är att den ledstång som pulsrekommendationerna utgör hämmar dig mer än hjälper dig. Nej, det ger mig trygghet, kanske du invänder. Herregud, du känner väl om det går för fort eller för långsamt? Du är ingen robot. Vem bryr sig om pulsar så länge passet funkar? Och så länge passet känns fräscht och det finns utrymme för fantasi och överraskningar? Befria dig från pulsbojan! Känn dig fri att dundra på med dina experiment!

Amen.