Motståndets estetik

En kompis sa till mig en gång: ”Du gillar att springa i grustag med sjöstövlar, va?” Jag tror han ville säga att jag gjorde livet onödigt svårt för mig. Hans fråga låg i linje med andras iakttagelser om att jag inte är taktiskt lagd. Vilket ju egentligen är en helt annan historia, den om att jag oftast säger vad jag tycker och vill göra utan krusiduller. Jag säljer inte mina idéer på ett listigt sätt.

Jag har tänkt på det där med min brist på taktik rätt mycket. Dels har jag tänkt att jag inte ska behöva vara listig för att sälja  idéer till folk jag tror vill samma sak som jag, eller som en annan kompis uttryckte saken: Ska man behöva vara taktisk bland vänner?

Dels har jag tänkt att jag inte vet någon annan väg framåt än den som bjuder på motstånd. Alltså, jag vill så klart inte ha motstånd hela tiden i alla lägen i livet. Jag vill att kärleken bara ska vara underbar, att mina vänner ska vara riktiga härliga mot mig och att det jag gör i yrket så småningom ska göra mig lycklig och rik.

Men om vi snackar jympa, det här är ju trots allt en jympablogg, inte en plats där jag talar om mina personliga tillkortakommanden, då har jag verkligen sökt motståndet. Och motståndet har gett mig så mycket tillbaka, massor av tillfredsställelse, energi och vilja att kasta mig handlöst (men inte huvudlöst) in i mera motstånd.

Trots övertygelsen om motståndets glädjeeffekter frågar jag mig ändå vad min dragning till motståndet faktiskt har gett dem som varit med på mina pass. Om jag ser tillbaka och mäter synlig popularitet, alltså när jag ser på deltagares kroppsspråk att de trivs på passet, då kan jag med lätthet konstatera att det är publikfrieriet och minsta motståndets lag som gjort folk som allra mest happy.

I den  låt- och rörelseskattkista där jag surfat på räkmackor finns t ex Whitney Houston, Bruce Springsteen, Eurythmics, Fleetwood Mac, James Brown, Prince och ABBA, enkom raka poplåtar med raka lösningar. Så varför söka motstånd med en druckens envishet?

För att jag måste.

Det är så klart bullshit.

Svaret är förstås att jag vill vara märkvärdig. Av två skäl. Jag vill vara märkvärdig för att bygga mitt eget varumärke, för att sticka ut och vara något eget, ett unikum. Den anledningen är inte särskilt tjusig, men skäl nummer två väger upp: därför att människor vill vara med om något märkvärdigt också. De vill bli överraskade. Upplevelsen blir större om man får göra något man inte gjort förut.

Om man inte tycker att det är fantastiskt kanske man i alla fall uppskattar att det är annorlunda.

Jag tycker att det där sista låter bra. Man vill ju inte vara en idiot som springer i grustag klädd i  sjöstövlar.