Vår härliga blandning av demokrati och anarki

Läste nyss en debattartikel i Dagens Nyheter om hur rikspolitikernas ambitioner blir något annat lokalt (http://www.dn.se/ledare/signerat/interna-strider-varda-att-varna/). Jag antar att man  kan kalla det pragmatism; man genomför vad som är möjligt på orten, vad människor vill ska genomföras. Men jag tror det är något annat också som spelar in, något djupt mänskligt som aldrig kommer att förändras: vår vilja att själva bestämma över det som ligger oss närmast och påverkar oss varje dag.

Självklart kom jag att tänka på hur vi fungerar i Friskis&Svettis. Liksom i samhället i övrigt, trots tjocka managementböcker om den platta organisationen och politikersnack om decentralisering, pågår i Friskis&Svettis en rörelse mot expertvälde och centralisering. Vi verkar inte kunna frigöra oss från vår hatkärlek till hierarkier. Kanske behöver vi någon att skylla på däruppe. Kanske tror vi ibland att någon verkligen kan mer än vi och bejakar expertisen. Men rätt som det är tjurar vi ihop och förlorar all tro på auktoriteterna.

Jag känner igen det där.

År 1985 startades Riksrådet för att hjälpa föreningarna med administrativa uppgifter. Under åren fram till i dag har Riks sakta kapat åt sig, och av föreningarna fått en annan, starkare roll. Riks ansvarar för utbildningen, träningsutvecklingen, varumärket och viss service till föreningarna. Ibland är Riks uppskattat, ibland kritiserat, ofta samtidigt och för samma saker.

I Fagersta kommun är det vänsterstyre men styrets faktiska resultat påminner mer om vad Reinfeldt tycker är bra än vad Sjöstedt och Lövén gillar, enligt artikeln i DN. Och visst är det liknande saker som pågår i Friskis&Svettis också. Riks kan vilja en riktning hur mycket som helst, man kan undersöka allt vad man förmår, skriva strategidokument och övertyga stämman om att man är på rätt väg och ändå få pisk när det nya greppet landar hemma i föreningen. Gillar man inte, gör man inte. Det går inte att köra över en Friskis&Svettis-förening.

Jag har länge hyllat den här blandningen av demokrati och anarki. Jag tror att det är Friskis&Svettis själva livsnerv, från toppen ner till golvet. Ingen kan bestämma över mig. Eller oss. Jag skapar mitt pass, jag blir luffad, jag lyssnar (blir kanske sur) och gör sen som jag vill.

Det kan bli rörigt. Men jag älskar det.