Varför ska jympan ta så mycket skit?

den 19 september, 2014 · 12 kommentarer

”Jag förknippade Friskis&Svettis med jympa, därför valde jag ett annat träningsställe.” En läsare av bloggen skrev så i kommentarsfältet. Jag hackar inte på den personen. Tvärtom är jag glad att hen läser min blogg och engagerar sig i diskussionen. Dessutom förstår jag honom eller henne så väl. Gillar man inte jympa och samtidigt förknippar Friskis&Svettis starkt med jympa, klart man går någon annanstans för att träna.

Nu skulle jag kunna skriva att den där uppfattningen om oss och vår jympa är ett problem för vårt varumärke men det gör jag inte. För det tycker inte jag, Jag tycker det är bra att vi är så profilerade kring jympan. Bland annat för att jympan bär upp så många av våra värderingar kring träning. I jympan är de tydliga och verksamhetsidén likaså: Lustfylld och lättillgänglig träning av hög kvalitet för alla. (Sen kan vi diskutera varenda ord i den harangen och om vi lever upp till löftena men det lämnar jag till ett annat, eller tusen andra tillfällen.)

Vi är så oroliga för jympan. Den är tantig, den är töntig, den är omodern, den är inget för män och den präglar som sagt uppfattningen om Friskis&Svettis. Folk driver med oss och den förbannade 70-talsjympan. ”Vi har faktiskt mer än jympa! Hela 60 träningsformer och billiga är vi också, så det så!”

I stället kan vi vara glada. Vi har kommit långt som varumärke när vi tål att skojas med och alla förstår vad som åsyftas med skämten. För oss är det bara att garva med och fortsätta att utveckla en träningsform som är lustfylld, lättillgänglig och av hög kvalitet. Dock inte för alla. Men för väldigt många. Folk älskar jympan. Jympan tål lite skit. Det har den bevisat i många år nu. Men vi i Friskis&Svettis skulle ju i och för sig kunna låta bli att kasta skit på den.

För tre veckor sedan ledde jag mitt första pass sen juni. Jag har tränat mycket, hårt och varierat hela sommaren, ändå var jag trött i hela kroppen timmarna efteråt och hade träningsvärk dagarna efter passet.

Var stolt. Och gör armhävningarna på tårna.

Bonus (för den som ser det som positivt med mer text och tankar från Jympajesus ;-))

Varför jag tränar i barfotaskor

Det började med en bok och en skada. Boken heter Born to Run, skadan plantar fascit, även känd som hälsporre.

När min lilla basledare köpte och läste Born to Run undrade jag vad det var frågan om. Jag var inte intresserad av löpning på det ingående sättet, varken ultra eller barfota. Men om min lilla basledare visar stort intresse för något, då blir jag nyfiken.

Ungefär samtidigt som jag behandlade frågan ”Ska jag också läsa Born to Run?” var jag funktionär under Stockholm Marathon och servade med vatten och sportdryck nere på Söder Mälarstrand (ett jobb för yngste sonens klasskassa).

Det var året när maran sprangs i vedervärdigt väder. Regnet var iskallt och blåsten hård. Termometer visade på fem grader varmt och jag var klädd i regnställ och gummistövlar.

När jag kom hem den kvällen och satte mig i soffan hade jag en märklig känsla från hälarna och upp på baksidan av benen. Nästa dag var det över och jag tänkte inte mer på det. Jag fortsatte att löpträna. Efter två veckor insåg jag att det där med hälarna var ett problem.

Jag slutade springa. Höll upp ett halvår, läste Born to Run och köpte ett par barfotaskor. Jag hade bokat tid för stötvågsbehandling men sjukgymnasten slarvade bort min tid så när den långa väntetiden var över och jag skulle boka ny tid bytte jag strategi, inspirerad av läsningen om de springande människorna i Sydamerikas djungler: Jag skulle träna upp fötterna i stället för att stötta upp dem på olika sätt.

Och på den vägen är det. Jag springer ännu inte i mina Vibrams men kör all inneträning i dem, inklusive jympan.

Och hur funkar det då? Bra, tack! Plantar fasciten är inte helt läkt men bättre. Jag har kvar lite typisk morgonsmärta men känner mig inte hindrad i träningen. Jag gillar den mer nakna känslan av bättre kontakt mot underlaget i mina five fingers. Efter varje hopp landar jag med en stabil känsla.

Risken att vricka mig känns liten. Avsaknaden av klassisk träningsskosula mellan min fot och golvet gör att det inte uppstår några ofrivilliga förskjutningar i sidled när jag sätter ned fötterna. Möjligen är jag mer uppmärksam på landningen, att knät går ut över foten och att framfoten tar i först. Grejen med barfotaskor är ju att man hanterar sina fötter som om de var barfota och barfota gör det ju ont att landa på hälen. Därför gör man helst inte det.

Så jag antar att jag älskar mina fåniga dojor. I somras sprang jag faktiskt tio backintervall på betongunderlag* utomhus också och tyckte det var fantastiskt.

*Om du är sugen på att testa inomhus säger jag alltså: Yes, kör på! Om du funderar på att testa utomhus, läs på nätet om rekommendationer. Man ska skola in sig mycket långsammare än man tror.

Skrivet av

Jympajesus

Man tänker att på Friskis&Svettis finns det tjejer. Man blir värd. Man blir ledare. Men man får ingen tjej. Så man engagerar sig i föreningen i stället (kommunikation, styrelse, verksamhetsledare). Man skriver i Friskispressen (mest av alla, enligt nye chefredaktören). Man blir suppleant i Friskis&Svettis Riks styrelse. Sen åker man ut. Man jobbar på Friskis&Svettis Riks som copywriter (50% resten i eget företag). Man tror man är nåt. Så man åker ut igen. Men man fortsätter med en druckens envishet.

Hemsida →

12 kommentarer till Varför ska jympan ta så mycket skit?

MarveW skriver:
20 september, 2014 kl. 22:45
Friskis&Svettis är ett starkt varumärke och jympan är en viktig del av det. Vi är många som älskar jympan. Men vi har mer än så, så det är viktigt att även annat få synas, att fler upptäcker mångfalden.
Jympajesus skriver:
21 september, 2014 kl. 09:48
Självklart! Men jag tycker nog att vi pushar för just det, att det finns så mycket annat. Jag vill inte att vi kramar ihjäl jympan. Har tidigare skrivit i bloggen att vi måste göra den mer åtråvärd t ex genom att inte gödsla med den. Halvtomma pass är inte kul för någon.
PL skriver:
24 september, 2014 kl. 12:03
Nu känner jag att jag vill hitta på ett ”koordinations-och-dansighets-index”, helt utan mätningar definitioner och förstudier, men i alla fall, rakt ut i luften: Hypotesen är att om man ligger på index 0-20 så faller jympan på att man inte klarar att härma, känner sig pinsam och inte tycker det är jobbigt (på det rätta sättet) heller, ligger man på index mellan 21 och 80 så blir jympan lagom ”roligt” utmanande för koordinationen ”jag hänger med, men jag får kämpa lite för det – och jag blir lite STOLT när jag sätter tajmingen och finesserna i alla byten”; och till slut – har man redan index 81-100 pga tidigare träning (speciell idrott, dans mm) så ger jympan ingen utveckling ”vad gör jag här?? – det finns inte ens en spegel så man kan slipa på sin rörelse – jag är i en ringlek!, när kommer skära skära havre? Blir det en raket till slut?”.
Men ändå: 60% av massan är väl ett ganska bra upptagningsområde!?
Kom igen. Inte sura för att inte precis ALLA blir hänförda av jympa!
Jympajesus skriver:
24 september, 2014 kl. 16:13
Haha, kul index! Nä, jympa ÄR inte för alla. Inget är för alla. 60% är otroligt bra, om du har rätt. Fast jag undrar över din analys av dem med högt index. Du tänker alltså att utmaningen ligger i att härma och hänga med i koordinationen? Har jag fattat rätt?
PL skriver:
24 september, 2014 kl. 19:03
Det finns flera utmaningsfaktorer i jympan, men det är koordinations-utmaningen som är ungefär lika och mainstream i alla jympapass (utom såklart enkel, och kanske soft lite då, och faktiskt puls: en aning mer där – men det finns ju så få av dessa så det knappt räknas). Andra utmaningar t.ex. kraft/konditionsnivå/tempo som krävs för att hänga med varierar dramatiskt mellan de vanliga bas/medel/intensiv. Gissningen blir alltså att det är ”fel nivå på dansighets/koordinations-utmaning” som är det vanligaste anledningen till att jympa inte funkar/ inte blir roligt.
Jympajesus skriver:
24 september, 2014 kl. 19:42
Du menar att skillnaden bas/medel/intensiv är för stor på respektive nivå?
Håller med om att högt koordinationsindex är förödande för jympaupplevelsen för många. Det var så du menade, va? Ursäkta tröghet här.
PL skriver:
24 september, 2014 kl. 19:55
Sorry om jag vimsar till det; menar ju att jympans kraft/konditions-utbud täcker ett brett spektrum – ”alla” kan hitta sin nivå, däremot koordinations-spektrum ger ”bara” mainstream vart man än går, flankerna saknas.
Jympajesus skriver:
24 september, 2014 kl. 20:05
Jag tycker ju klassiska jympan ska vara superenkel när det gäller koordination. Och att Puls får utmana. Inte du? Eller fattar jag fel nu igen? 😉
PL skriver:
24 september, 2014 kl. 20:20
Mjaääe – har ingen uppfattning om hur den ”ska vara”, bara att en märkbar mängd jympatestare faller på för lågt index – har inte koordination tillräckligt sedan tidigare för att det ska funka – de får hitta nånting annat. Då är ju inte jympans koordinationsutmaning lagom för dem.
Jympajesus skriver:
24 september, 2014 kl. 20:32
Klart det finns en grupp som är grymt ovana att röra sig, då blir allt svårt. Folk kan inte gå på stället och absolut inte köra diagonalt armar/ben. Om de inte kommit in det på några gånger kanske de borde träna något annat. Jympan kan inte vara för alla ju men för många. Som du sa: 60%.
Lilla Basledaren skriver:
24 september, 2014 kl. 21:46
Att många jympatestare faller på att de har för lågt koordinationsindex- kan det ha att göra med att de väljer/blir hänvisade till medeljympa som startpunkt?
På jympan är tanken att både belastning och koordinationsnivå ökar samtidigt. Soft är minst belastande, så klart, lågt tempo och enklast koordination. Bas mer belastande utan hopp, mer fartkänsla, lättare koordinationsinslag men inga krångliga sammansatta övningar i någon del. Medel högre tempo, med belastande hopp och en del mer koordinationskrävande övningar i styrke- och konditionsdelarna, till viss del i rörligheten också.
Sedan finns det två vägar att gå:
Puls, för den som vill ha ordentligt mer koordination och sammansatta övningar/sekvenser.
Intensiv, för den som prioriterar belastningen framför koordinationen och klarar mer komplexa styrkeövningar.
Våga basa, vetja. Lite självkännedom har (nästan) aldrig dödat någon!
Lilla Basledaren skriver:
24 september, 2014 kl. 21:58
Allra roligast på jympan verkar två grupper ha, och jag tror att det är för att de är på ett pass på rätt nivå. Det är seniorerna (numera soft) och barnen på familjejympan.
På de seniorpass jag har gått på såg det ut som om rätt målgrupp för själva träningen var på plats. Och socialt är det.
På familjejympan, (som jag leder, målgrupp 3-6 åringar + medföljande vuxna) gör man bara en enda sak åt gången. EN SAK. Man går. Eller så hoppar man. Eller klappar med händerna. Viftar med armarna. Krälar. Springer. Kissar som en hund. Kör bil. Ålar. Rullar runt på golvet. Går på tå. Balanserar. Är man 3 år är det svårt, men man skäms inte och det finns massor av människor runt omkring som kan, och visar. Är man 6 år kan man stoltsera med sjunga med samtidigt som man kan göra allt. Med energi. Och inlevelse. Och glädje!