Det är dags att anstränga oss igen

Under de första 35 åren fick Friskis&Svettis ständigt nya medlemmar. Jag ska inte säga att vi fick det utan att anstränga oss, men ganska lätt gick det nog ändå. Startade vi en förening strömmade folk till. Det räckte med en handskriven lapp på Konsum om att nu jäklar blir det jympa i skolans gymnastikhall. Eller så följdes investeringen i den första egna lokalen per automatik av en fördubbling av antalet medlemmar. En andra och tredje lokal var bara en chansning på papperet. Folk fyllde på.

Snabbast och mäktigast ökade vi under 2000-talets första tio år. Sen tog det stopp. Och det bromsade in snabbt. De senaste åren har vi till och med kunnat konstatera medlemstapp. Inte hos alla, flera föreningar växer, men totalt sett.

Vad beror det på?

Vi har ju faktiskt bara levererat bättre och bättre produkt år efter år. Vi har ett större utbud, fler lokaler, snyggare lokaler, ännu bättre utbildade ledare och ännu mer service-inriktade värdar och människor i receptionerna.

Så vad är det som händer?

Visst, konkurrensen har hårdnat. Bara på Kungsholmen i Stockholm tävlar 50 träningsanläggningar om de människor vi helst vill se hos oss. Och det sägs ju just nu att tillgängligheten är viktigast. Människor vill ha – var det 10 minuter högst – till träningen.

Så lösningen är alltså att starta Friskis&Svettis i så många delar av stan som möjligt?

Ja, en del av lösningen – vi måste finnas där människorna finns – men inte den jag tänker slå ett slag för här. Här ska det handla om något ännu viktigare; nämligen vilka vi ÄR, bevisat av det vi GÖR.

Vi måste – inte alls olikt 1978 och de ursprungliga idéerna om att skapa en sluss mellan sjukvård och friskvård (det som & står för i vårt namn och vår logga) – göra lite j-a nytta i samhället!

Men det blir en balansgång. Jag tycker nämligen INTE att vi ska slå oss för bröstet tillsammans med kommuner och landsting och börja hojta om att vi gör en insats för folkhälsan. Jag tycker vi ska göra allting av lust, för att vi bryr oss om den enskilda människan och därmed oss själva. Vi vill inte bli utsatta för samhälleliga insatser. Vi vill mötas av människor som vill vara med oss för att det är roligt, för att det skapas ömsesidig glädje i mötet.

När regeringen sedan tackar oss för stora frigjorda möjligheter i statsbudgeten på grund av mindre kostnader för sjukskrivningar, sjukvård och polisinsatser, då kan vi le storsint och säga att det var inte därför vi gjorde det, men tack!

Är du med? Låter det flummigt? Jag tycker inte att det är det. Engagemang är kärlek och kärlek är det vi alla vill ha. Inte en insats från kommunen.

Så vad menar jag rent konkret?

Jo, på samma sätt som Friskis&Svettis från början började arbeta på slussen mellan det sjuka och det friska med hjälp av lustfyllda Friskis-pass (nästan som Soft), på samma sätt som det i början av 80-talet fanns idéer (som dock aldrig förverkligades p g a olika syn på utvecklingen av Friskis&Svettis) om anläggningar (Friskishus) där Friskis&Svetts erbjöd många fler saker som gör att vi människor mår bra, än bara träning, precis som vi för ett tiotal år sedan drog igång Röris och precis som vi just nu arbetar med Alla barnen-projekten för barn med särskilda behov – precis så kan vi fortsätta på flera håll i samhällskroppen.

Jag tänker på våra äldre äldre. Jag tänker på integrationen mellan invanda svenskar och nya. Vi kan göra skillnad. Stor skillnad.

Men jag säger det igen: Gör det inte som helylleprojekt i samhällets tjänst! Gör det av lust! För att vi älskar det.

Det är dags att blotta hjärtat i Friskis&Svettis och kavla upp ärmarna för nya lustfyllda uppdrag.

Amen.