Kan vi säga kunder?

Jag fick en fråga: Kan vi säga kunder?

Friskis&Svettis är en ideell idrottsförening. Alltså har vi medlemmar. Vi kan vara kunder, men vi kan inte ha kunder. Jag är glad och stolt över att min hemmaförening tydligt har slagit in på medlemslinjen.

Jag förstår dock att ordvalet inte är helt självklart. Men man måste skilja på den attityd man ibland måste visa mot medlemmen, och språkbruket.

Min gode vän Jonas Kihlman, ordförande i Friskis&Svettis Höganäs, och jag har diskuterat frågan förut. Jonas hävdar att vi är en förening som faktiskt kan se på våra medlemmar både som kunder och medlemmar. Fast kundordet handlar i hans resonemang mer om ett tänkesätt i bemötandet och i viljan att göra människor som tränar med oss nöjda med sin investering i ett träningskort. Så långt kan jag sträcka mig, till att vårda medlemmen som om de vore en kommersiell kund och använda det synsättet. Men inte till språket.

Språket bestämmer tanken och använder vi ”kund” som beskrivning av våra medlemmar leder det tanken bort från en viktig del av vår identitet, nämligen att vi faktiskt är en förening som består av medlemmar som kan engagera sig och påverka utvecklingen både hos föreningen och sig själva. En annan viktig del av vår kärna är ju tanken på att vi med vår träning och övrigt föreningsliv ska stödja människors fysiska och själsliga utveckling. Det låter inte lika övertygande altruistiskt med ett kund-synsätt.

Och det är ju så jäkla fint med våra höga och snälla ambitioner!

Jag tror de fina aspekterna av att vara Friskis&Svettis ständigt hotas av krav – även de inbillade – på rationalitet och affärsmässighet. Jag tror det kommersiella språket hotar det som är unikt med Friskis&Svettis och vår utveckling mot att bli ännu bättre och ännu mer älskade av medlemmarna och omvärlden.

Håll fast vid medlemssnacket! Där har vi framtiden för oss.

Amen.

Heter det medlemsvård dårå, eller vad?