Kärleksförklaring till Friskis&Svettis Stockholm

Jag kände likadant förra året efter den stora inspirationsdagen med F&S Stockholm på GIH: sentimentalt knockad av den allmänna kärleksbombningen.

Att vara liksom ett med hundratals funkisar i gamla ärorika Gymnastik och Idrottshögsskolans halvskruttiga lokaler är som att stiga ner i en varm bubbla av godhet. Jag cyklar omtumlad hem genom Stockholmskvällen. Passerar Stureplan med rester av den goda värmebubblan och förlåter till och med dem som går i cykelbanan.

Jag har varit funkis i F&S Stockholm i 21 år nu och jag har nog varit kritisk många gånger. Jag förstår att det ibland har sett ut som om jag inte gillar föreningen och vad vi gör. Men jag ÄLSKAR ju Friskis&Svettis. Möjligen kan man säga att min önskan att problematisera tillvaron i föreningen är ett uttryck för det som kallas tough love.

Och möjligen får jag se upp när jag drabbas av mjukgörande sentimentalitet, för som en kompis jag respekterar mycket säger om mina hyllningar av stämningen på inspirationsdagen: ”Jo, det är fint förstås, bara vi inte kramar ihjäl varandra.”

Kanske behöver vi alla ge lite tough love till föreningen. Också.

Men inte en sådan här dag. Inte när jag bara ser värme, välvilja, entusiasm, glädje och ja, kärlek. Åldersspannet är stort och alla är med. Då vill jag bara hylla oss som håller på: alla ideella krafter, alla anställda och alla styrelsekrafter. Vi skapar något stort tillsammans.

Jag är sentimental, jag vet, men tack alla vi som är Friskis&Svettis Stockholm.

Du fattar vad jag menar med den här bilden från vita värderingsboken, va?