Jympan måste vara ett konstverk

Jympan minskar, säger flera verksamhetschefer till mig. Varför? Är det en träningsform på väg ut? Håller vi själva på att ta död på den med struktur, rädsla och regler?

Kan vara så, faktiskt.

Hur tänker våra jympaledare när de sätter igång med skapandet av ett nytt pass? Är det ”Nu ska allt bli rätt. Inte missa höftvridningen i uppvärmningen, inte köra två styrkelåtar i samma tempo, inte ta med någon låttext som skulle kunna kränka någon deltagare”. Eller tänker de ”Fy fan, vilken kul och svindlande resa jag ska ge mig ut på, tillsammans med mina kompisar på golvet!”

Vän av ordning säger möjligen att ”det finns ingen motsättning mellan att ha kul och att göra rätt”. Nä, särskilt inte när rätt är just kul.

När jympan föddes var det enklare. Konkurrensen från andra fräscha träningsformer var obefintlig. Det var klassiska grejer som gällde: löpning, skidåkning, tyngdlyftning, korpfotboll och husmorsgymnastik.

Friskis&Svettis svepte in som en frisk fläkt med män och kvinnor som tränade tillsammans till 70-talets disco och pop. Allt som Johan Holmsäter och de andra ledarna pratade om – det opretentiösa, enkla, roliga och härliga – materialiserades i jympan. Det var bara att komma till passet, hänga på och se själv. Jympan var precis som de lovat. Som ett träningsparty.

I stort sett är jympan likadan i dag som den var då. Några nya rörelser kommit till och musiken är någorlunda uppdaterad, men tyvärr räcker inte det. Jag älskar det ursprungliga konceptet, men inser också hur svårt det är att hålla jympan het i den träningsvärld vi har nu. Kolla bara vad alla olika konkurrerande pass kallas! 21 Minute Body, ABsolution, African House Dance Party. Hur ska den klassiska jympan ha en chans?

Jympajesus vet, givetvis.

Det har alltid varit avsikten att jympan ska beröra på flera plan, precis som konst. På jympan ska du inte bara utveckla dina fysiska färdigheter, utan också inspireras på ett djupare plan. Musiken, rörelserna, samspelet i gruppen ska ge dig möjligheter att bli tryggare i din kropp och växa i hela ditt varande som människa och social varelse. Fast inte så allvarligt som det där låter. Konst är uppkäftig, upprörande, busig. Den ska få dig att känna och tänka.

Jympan är en allvarlig lek med ditt innersta och ditt förhållande till omvärlden och människorna runt omkring dig. Under ett pass kan vi  bli överraskade, känna aggression, glädje och barnslighet. Vi kan upptäcka saker om oss själva, gilla de nya upptäckterna, träffa andra intressanta människor, räta på oss och bli både gladare och starkare.

Jag ser det lite som Lars Lerin sa i en intervju om sina konstverk. Han får lust att måla lite till på sina ”färdiga” bilder medan de hänger på galleriet. De blir aldrig klara för honom och det tycker jag inte vi ska bli med vårt konstverk heller. Måla på med starka färger och experimentera som galningar!

Jympan är träningsvärldens sanna konstverk. Låt aldrig färgen torka!

Amen.

En typisk passupplevelse.