Volymen ska upp
Rött är fint. När passet öser på och allt känns som ett stort och varmt party lyser örat rött.
Alla kan Men alla vill inte.
Jympan är för många, bara man inte skrämmer bort folk med krångel och armvift. Annars kan varenda kotte gå loss och glömma bort sitt ego en stund.
satsa på människorna
Den skillnad som vi i Friskis&Svettis har möjlighet att bygga på är människorna, deras kunskap, passion, förmåga och värderingar. Satsa på människorna, så kommer kvaliteten.
Jympaupplevelsen Friskis&Svettis själ
Jympan var det första uttrycket för Friskis&Svettis idé om träning och gemenskap. Den kan fortfarande vara vårt mest unika erbjudande om vi vårdar den klokt och lekfullt.
Jympajesus predikar
Kanske kan man säga att Jympajesus är en besserwisser. Själv anser han att han debatterar viktiga frågor i sekten.
Facebook
Nyhetsbrev
RSS
Twitter
Jag gillar verkligen ditt sätt att tänka, fortsätt med det! 🙂
”Min” lilla medelledare delade ditt inlägg på FB och det har redan fått en massa likes o positiva kommentarer.
Hon och jag (som är spinningledare) diskuterar ofta hur vi gör våra pass och varför vi gör dem. Det handlar ju inte om att bara gå in o riva av sitt pass efter det regelverk som finns utan vi vill ju så gärna förmedla nånting, en känsla av glädje, en känsla av att ”det här vill jag göra igen”. I de sammanhangen har vi ofta sagt att man behöver inte vara så jävla seriös. Men jag gillar din definition av seriös mycket bättre. Ett seriöst agerande är ju att leverera ett pass som verkligen når fram till motionärernas hjärtan.
Tack för snälla ord och delning. Det blev fart på det inlägget. Roligt! Ska snart kommentera och tacka på FB också. 🙂
Du närmar dig något intressant och väsentligt här tycker jag. Jag håller med om att man (ledaren, motionären) ska vara seriös, i bemärkelsen att man tar jympan på allvar. Man måste ta passet på allvar men man får inte ta sig själv på allvar.
Passet kan återigen förstås som en egen metafysisk entitet (nu med en andlig dimension) som behöver en kropp för att kunna få ett uttryck. Passet kan bara få liv i avslappnade, icke-självmedvetna kroppar, och det gäller både för ledare och motionärer. Ledaren är jympans urkälla, men passet får ett individuellt uttryck i varje enskild motionär också. I det avseendet är samtliga deltagare (inklusive ledaren) enbart objekt för att förmedla jympan. Vissheten om det skapar den nödvändiga självdistansen för att kunna ge sig hän utan självmedvetenhet.
Detta knyter an till något annat som också intresserar mig mycket: jympans neurobiologi. Det faktum att man jympar bättre utan självmedvetenhet förstärker min tes om att jympan inte primärt är någon frontallobsaktivitet. Självreflektion, analys, kritiskt tänkande och liknande är helt enkelt inte relevanta för en aktivitet som går ut på att ta emot sensorisk information och sedan ge sig hän. Koordination sitter hur som helst i lillhjärnan. Detta leder mig till slutsatsen att det är något i jympaupplevelsen som har förmågan att circumventa pannloben och låta primitivare hjärnstrukturer take the wheel. Detta märker man på skillnaden i upplevelse på pass som har den kvaliteten och inte. Ibland saknas den magiska energin och då står man där med påslagen självmedvetenhet och en stor portion kritiskt tänkande.
Du skriver att leken är en del av hela Friskis kultur, men jag skulle snarare säga att den här definitionen av lek utgör jympans särart gentemot andra träningsformer. I skivstång, cirkelfys, gym och liknande kan (och bör) man vara självmedveten. På aerobics och danspass som utförs framför spegel är det påbjudet att aldrig glömma sig själv (ett upplägg som jag personligen ställer mig mycket frågande och skeptisk till, men kanske passar det någon). Spinning och löpning är för monotont (osäkerheten fattas). I jympan finns i vilket fall som helst de allra bästa förutsättningarna för att glömma sig själv, släppa loss och leka.
Suverän analys. Jympan är en idé som vi tillsammans försöker förverkliga, eller hur? Och eftersom jympan är andlig, mer än många träningsformer. ställer den krav på ett stort mått av den varan. Och andlig kan man bara bli om man släpper loss och glömmer sig själv, sitt ego? Rörelsen, musiken och ledaren som tändare av gnistan och guide genom passet? Mål: att koppla bort pannloben?
Har precis börjat på en uppföljare till förra inlägget som handlar om att målet med min (ledarens) befrielse från självmedvetenhet naturligtvis har ett enda mål: att befria deltagarna.
Vet inte om jag behöver skriva det nu? Hur konmer det sig att du verkar så van att tänka analytiskt neuro-biologiskt? Det kanske du inte vill avslöja?
L, när jag skriver att leken är en del av Friskis&Svettis kultur så menar jag att den driver föreningen framåt, genom att uppmuntra alla till att ha idéer, låta folk testa idéer och över huvud taget låta funktionärer se lekfullt på sitt uppdrag och tänka att ”mitt mål är att jag ska få människor att le, dels under träningen (inte huvudsakligen genom att köra stand up ;-)), dels efteråt (och långt efteråt) när deltagare/medlemmar tänker tillbaka på sina träningsupplevelser.
Precis. Lite som fadern, sonen och den helige ande, där fadern är ledaren, sonen är motionären och jympan är den helige ande.
Jag tycker att ett inlägg om att målet är att befria deltagarna skulle vara en meningsfull och logisk fortsättning på det här inlägget, och att det finns mer att säga om det än vad som sagts här. Toni Morrison har skrivit att “The function of freedom is to free someone else”, så jag tror att du är inne på helt rätt spår. Att koppla bort pannloben ser jag som nyckeln till frihet i det här sammanhanget och som en förutsättning för att få en religiös upplevelse – att kunna jympa ohämmat och ge sig hän något större än en själv. Typ.
Jag är ingen auktoritet inom neurobiologi men aspirerar på att bli det (eller inte inom neurobiologi specifikt men inom psykologi). “Jympans neurobiologi” är dock ett möjligt framtida forskningsområde. En personlig dröm är i alla fall att någon gång få jympa med elektrodmössa på huvudet 🙂 För att se vad som verkligen händer där inne då, och om det är som jag tror att hjärnaktiviteten dirigeras om till andra delar än pannloben och i så fall vilka. Själva analyserandet är nog bara just hög frontallobsaktivitet, som ju faktiskt kommer till sin rätt när man sitter hemma och teoretiserar kring saker.
Vad gäller leken som en del av kulturen så förstår jag det väl i teorin, men jag tror att det skulle gå att tydliggöra ytterligare i praktiken, och står fast vid att det är allra mest utpräglat i jympan.
L, Håller med om att jympan i dag är den träningsform som bäst förmedlar Friskis&Svettis lek-kultur. Men organisationens ”inre lek” är kanske ännu viktigare. Jag menar känslan hos funkisar att de kan påverka, att de får testa grejer, att de gör nytta och faktiskt är en del i något större än dem själva. Och som vore kanon om vi kunde överföra till medlemmar, Är det kanske psykologi i praktiken? Och neurobiologi, också? Alltså att man glömmer sig själv också när man får idéer hemmavid och sen vill testa dem bland/med folk? Eller flummar jag bara nu?
Det finns något som heter organisationspsykologi, som har att göra med hur man får folk att trivas och få ut det mesta av sin potential inom ramen för sitt arbete eller sin organisation. Det att känna att man gör nytta, att man kan påverka och att man är del i något större är absolut centralt för det. Så på det sättet kan man kalla det för psykologi i praktiken (den förhärskande uppfattningen på psykologiska institutioner är dock att allt samspel mellan människor är psykologi i praktiken), även om jag inte har sett just det kopplas ihop med neurobiologi så mycket, utan mer med sådana saker som kultur och ledarskap (vilket ju i allra högsta grad också har relevans för Friskis&Svettis). Men jag är helt med på att man kan ha kvasireligiösa upplevelser även i andra sammanhang, även om förutsättningarna är de bästa i jympan, just för att den inte är intellektuell. Du kan inte koppla bort frontalloben helt när du ska få idéer och genomföra dem. Att vi kan ha den här diskussionen nu är tack vare våra frontallober (det är dock en ständig kamp att försöka vara intellektuellt produktiv med en aktiv frontallob. Den kan producera analyser av saker men man måste konstant finta bort utförlig självkritik). I jympan är det lättare för pannloben tillför liksom inte så mycket där. Om några steg är trixiga så hjälper det inte att koncentrera sig och försöka förstå dem teoretiskt. Det enda som händer är att man tappar sitt momentum. Det som faktiskt fungerar är att s.k. “härma och hänga på”, och då är vi inne på lillhjärnans ansvarsområde igen. Så man behöver inte kompromissa, man kan försöka koppla bort den helt, och jag tror att det är det som sker när man älskar jympan och känner sig ohämmat lycklig och stolt.