Vad är Friskis&Svettis, tänker jag ofta (kanske alltför ofta)? Men jag antar att andra också tänker samma sak (dock inte lika ofta). Men när folk står i begrepp att välja träningsställe, eller undrar om det finns något ställe för den som är otränad att trivas på, då skannar de av marknaden. Då undrar de vad Friskis&Svettis egentligen är?

Och vad ser de då?

Friskis&Svettis sociala medier svämmar över av realistiska foton och filmer på glada, tränande människor av alla sorter. DET ÄR FÖRSTÅS JÄTTEBRA, men det borde också finnas en annan, mer spännande sida av vår kommunikation. En som inte kan förväxlas med en sluten präktighetsklubb att kika in på genom ett antal titthål från utsidan, utan en som sträcker ut handen över tröskeln och bjuder in alla konstiga därute som ännu inte fattat grejen med rörelseglädje.

Vi behöver gripa tag i folk på ett mer omtumlande sätt.

Den glada och realistiska bildsidan är absolut SUPERVIKTIG. Den bevisar att det vi lovar (eller borde lova) faktiskt finns i verkligheten. Men den lyfter oss inte över folkligheten á la Allsång på Skansen, en trygg helsvensk institution för de käcka.

Folkligheten ÄR GIVETVIS UNDERBAR, men jag tror på att visa upp något mer att bita i, något som är lite mer irrationellt, något visionärt och passionerat, något som närmar sig konsten. Något som uttrycker STÖRRE tankar än träning som prestation eller syjunta, om du förstår vad jag menar.

Vi behöver ”både och”, trygg folklighet med armkrok och hela baletten, i kombination med ett helt annat, vidgande och spejsat uttryck. Ett uttryck ingen av våra kollegor i branschen har.

Med fotografen Guy Bourdin i ryggen påstår jag t o m att bilden är viktigare än produkten den visar. När vi ska skildra Friskis&Svettis i bild, borde vi tänka mer som legendaren Bourdin och sträva efter att beröra, förbrylla, roa och vända ut och in på invanda föreställningar.

Vi lockar in genom att sticka ut.

Amen.

Bourdin eller Alvreten?

 
Skrivet av

Jympajesus

Man tänker att på Friskis&Svettis finns det tjejer. Man blir värd. Man blir ledare. Men man får ingen tjej. Så man engagerar sig i föreningen i stället (kommunikation, styrelse, verksamhetsledare). Man skriver i Friskispressen (mest av alla, enligt nye chefredaktören). Man blir suppleant i Friskis&Svettis Riks styrelse. Sen åker man ut. Man jobbar på Friskis&Svettis Riks som copywriter (50% resten i eget företag). Man tror man är nåt. Så man åker ut igen. Men man fortsätter med en druckens envishet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.