Volymen ska upp
Rött är fint. När passet öser på och allt känns som ett stort och varmt party lyser örat rött.
Alla kan Men alla vill inte.
Jympan är för många, bara man inte skrämmer bort folk med krångel och armvift. Annars kan varenda kotte gå loss och glömma bort sitt ego en stund.
satsa på människorna
Den skillnad som vi i Friskis&Svettis har möjlighet att bygga på är människorna, deras kunskap, passion, förmåga och värderingar. Satsa på människorna, så kommer kvaliteten.
Jympaupplevelsen Friskis&Svettis själ
Jympan var det första uttrycket för Friskis&Svettis idé om träning och gemenskap. Den kan fortfarande vara vårt mest unika erbjudande om vi vårdar den klokt och lekfullt.
Jympajesus predikar
Kanske kan man säga att Jympajesus är en besserwisser. Själv anser han att han debatterar viktiga frågor i sekten.
Jympajesus är kort och gott folkkär! Liksom Friskis går han hem i stugorna. Kanske tack vare.
Jag skulle vilja jämföra med Leif GW Persson, populär bland allmänheten men inte alltid bland överheten. I övrigt få likheter ska tilläggas!
Keep on rocking!
GW har också skägg. 😉 (Så du tänker att det finns en ”överhet” i Friskis&Svettis?)
Du har fog för att fortsätta vara den du är:
http://www.newsweek.com/religion-mental-healthreligionreligious-identitymental-healthreligion-601574
Det finns med andra ord också skäl att undvika att Friskis blir en alltför politisk organisation. Det religiösa spåret är att föredra.
Ja, men förlåt min självömkan. Den är aldrig vacker.
Däremot kan ju religionsutövande vara vackert – och då tar jag för givet att du (och ingen annan heller) tolkar det som att jag tycker fanatism och våldshandlingar i religionens namn är fina grejer. Men tron på att det finns en mening med slitet, det borde väl va okej? Som att jympan är som en slags gudstjänst/rit/transcendental aktivitet. 😉
Detta inlägg liknar möjligtvis mer något ur (Jympa?)Jobs bok än Jympajesus evangelium men skildrar alltjämt en giltig och relaterbar mänsklig upplevelse.
Jag tror att det är just tron på att det finns en mening med slitet som har de hälsobringande effekterna i artikeln ovan, och jag är helt införstådd med att jympan har (eller snarare, kan ha) en sakral dimension som inger en känsla av att det finns en högre mening med slitet på jympagolvet i synnerhet.
Jag tycker om detta citat:
“When Freud was asked, ‘What should a normal person be able to do?’ he replied, ‘He should be able to love and work.’ While we may find ourselves in agreement with this statement, we also ask, ‘Is that all a normal person should be able to do?’ Another physician, Richard Cabot, doubled the list: work, love, play, and worship. These are the activities a healthy person lives by.”
Jag är av den meningen att man under goda förhållanden får utlopp för alla de fyra sakerna i jympan, och, vidare, att det är det som gör den så hälsosam. I den uppställningen får också själva fysiska träningen rätt proportion, ¼. Det är en aspekt av det hela, men love, play & worship är lika viktigt, och hälsosamt.
Men vad worshipar man på jympan?
Får man verkligen kalla sig Jympajesus om man har sådana grundläggande luckor i sin troslära? 😉 Ja, jag vet inte. The Spirit of Jympa? Att få utlopp för sin inneboende drivkraft att röra sig till musik? Livet självt? Jag vet bara att jympan liknar en religiös ritual mer än något annat som jag regelbundet sysselsätter mig med.
Ville bara kolla. Livet självt, var det första som kom till mig.