Volymen ska upp
Rött är fint. När passet öser på och allt känns som ett stort och varmt party lyser örat rött.
Alla kan Men alla vill inte.
Jympan är för många, bara man inte skrämmer bort folk med krångel och armvift. Annars kan varenda kotte gå loss och glömma bort sitt ego en stund.
satsa på människorna
Den skillnad som vi i Friskis&Svettis har möjlighet att bygga på är människorna, deras kunskap, passion, förmåga och värderingar. Satsa på människorna, så kommer kvaliteten.
Jympaupplevelsen Friskis&Svettis själ
Jympan var det första uttrycket för Friskis&Svettis idé om träning och gemenskap. Den kan fortfarande vara vårt mest unika erbjudande om vi vårdar den klokt och lekfullt.
Jympajesus predikar
Kanske kan man säga att Jympajesus är en besserwisser. Själv anser han att han debatterar viktiga frågor i sekten.
Jag tänker att det är tråkigt. Och vad gäller det ”samtida” i det estetiska, så är mitt intryck hittills efter 42 år (vilket kan vara lite eller mycket beroende på från vems utgångspunkt man ser det) att trender inte så mycket kommer och går som kommer och återkommer; det som är up-to-date idag är ute imorgon, och i övermorgon på väg tillbaka igen. Det kan å ena sidan låta tröstlöst eftersom det gör det omöjligt att ständigt vara i takt med tiden, men å andra sidan tröstande eftersom det gör att man kan känna sig trygg i vetskapen om att man snart kommer att komma i takt igen, om man råkar halka ur takt just nu.
Själv längtar jag nog lite efter att mod och entusiasm skall bli trendigt; att det skall vara coolt att göra det man tycker är rätt och bra, och att tydligt våga säga att man tycker att det är bra. Eller rätt. Eller snyggt. Att man skall snegla lite mindre ängsligt på andra och försöka imitera dem (fast helst utan att det märks så tydligt) utan istället köra sitt race hela vägen in i kaklet. Sverige behöver, tror jag, mer entusiasm, mer färg, mer (rörelse)glädje, mer mod. Kanske inte fler trendspanare. Men vad vet jag.
Jag gillar hur du tänker.
Heja A.!
Min åsikt är att det finns en enda sak som vi verkligen inte behöver mer av i Sverige, och det är GRÅTT.
Jag kan inte faktorera in vad som är bra för varumärket, det har jag ingen utbildning i. Men grått för mig signalerar att man inte vill synas. Den är likgiltighetens, obeslutsamhetens och kompromissens färg. Den är så neutral att det blir liksom minus, och det är inte Friskis för mig. Rött står för energi, passion, handlingskraft. Och jag tänker att vår profil dräneras av livskraften när det röda tas bort.
Mod, entusiasm, färg och glädje (och volym) är saker som folk verkar skämmas för ibland, hos sig själva och hos andra. Prata högt. Ha en bestämd åsikt och uttrycka det. Friskis röda kläder. Ledare som skriker och lever ut. ”Konstig” musik.
Mitt intryck är att de (människor, företag, rörelser) som blir mest älskade är de som vågar synas och ta plats. De skäms inte för det de gör.
Stora hallen på Kungsholmen ser sååå snyggt ut och ger rymdskeppskänsla. Men det är inte den känslan jag vill få när jag ska prestera till 150% på ett jympapass. Jympan är liv. Vi ska inte be om ursäkt för den. Det finns många faktorer som behövs för att jympan ska lyfta, och en av dem är en lokal som känns levande. De urtvättade färgerna i både våra lokaler och ledarkläder ser jag som yttre tecken på ängslighet i föreningen för att inte duga. Varför vet jag inte. Vad har vi att vara oroliga för?
Om man får önska helt fritt – önskar jag mild och ljus färg i varm ton.
Jag har uppfattat att vi motionärer är färgglada, vi rör oss och det är skönt med lite balans. Skrikiga färger blir för mycket.
Jag tycker att varma toner är viktiga för exempelvis yogan och andra lugnare träningsformer. Jag tycker att hallarnas utsmyckning ska passa alla träningsformer.
Viktigast av allt är dock att det är rent och fräscht.
Man får önska. 🙂
Jag har en slags koppling till livsmedelsbranschen och har en liknelse från russinhyllan. Det finns två typer (ytterligheter) av russinförpackningar med avseende på marknadsföring. Den ena typen är kedjans egna varumärkesrussin. De byter utseende ca en gång per år i överensstämmelse med aldrig så subtila skiftningar i modet för livsmedelsförpackningsdesign. Den andra typen är Sun-Maid. Sun-Maid har sett exakt likadana ut åtminstone de senaste 25 åren. Skulle Sun-Maid trendkänsligt byta till en grå bakgrund? Nej. Vad vill Friskis&Svettis vara? Generiskt EVM eller Sun-Maid?
Sensmoralen är att starka och mindre starka varumärken beter sig olika. Är dessa varumärken starka respektive mindre starka på grund av hur de beter sig i detta avseende? Nja. Varumärkets styrka borde företrädesvis vara avhängigt tjänsten eller produkten. Men är det så stor skillnad på russin? Och i överförd bemärkelse: Är det så stor skillnad på träning? På den första frågan svarar jag återigen nej, men på den andra svarar jag ja. Friskis&Svettis har en utmärkt produkt och borde ha mod att bete sig som att de har ett starkt varumärke.
Jag önskar att man kunde lägga in bilder i kommentarerna här, men denna länk får fungera som illustration:
https://en.wikipedia.org/wiki/Sun-Maid#Evolution_of_the_brand
En liknande grafisk utveckling kan jag tänka mig för Friskis&Svettis. Över en 100 års-horisont alltså.
Ja, om man är ICA men beter sig som Willys i varumärkes- och reklamsamanhang så får man det man förtjänar.
Jag låter bli att dra paralleller till Landstinget, som är mitt eget område, för då blir det dålig stämning.
En samlad varumärkesstrategi kanske finns/snart finns. Innan vi skrynklar ihop (obs, russin-vits).
Men är en “samlad varumärkesstrategi” verkligen vad Friskis (eller någon över huvud taget) behöver? Tror du att det var så snacket gick på Sun-Maid 1912? Jag är inte säker på att det är fördelaktigt att marknadsföringsbranschen har blivit så självmedveten och ”meta”. Jag tänker att det som fattas är något mer abstrakt och psykologiskt, en slags stolthet över sig själv och det man gör. Jag tror att Sun-Maid är stolta över sin Sun-Maid Girl och sitt färgspråk, och jag tror att motsvarande stolthet saknas hos vissa vilsna livsmedelsaktörer (och, eventuellt, vissa vilsna träningsaktörer). Att ständigt byta format signalerar bara “vi hittar inget som fungerar och litar inte tillräckligt mycket på produkten för att våga hoppas att den ska orka bära upp designen”. Med det sagt så kan ett visst formspråk passa en viss produkt bättre eller sämre, och där håller jag till fullo med föregående talare (plural) om att rött är bättre än grått för ifrågavarande produkt på alla tänkbara sätt och vis.
På kornet, skulle jag säga. (Du har säkert sett att jag tagit upp det dåliga självförtroendet i bloggen ett antal gånger.)
If it ain’t broke, don’t fix it.
Vem skulle inte vilja ha rött och vitt i en symbol för träningen, tänker jag. Om vi skulle överge våra färger så vill säkert någon annan ta över dem. I Sverige tog F&S rött och vitt först; sedan måste alla de nyare träningsaktörerna tänka på att deras logga inte ska likna vår. Vi har monopol. Än så länge.
Jag misstänker att det flesta skulle hålla med mig om att det är inte på träningsgolvet det dåliga självförtroendet sitter. Vi som leder/tränar/värdar känner en enorm stolthet över vad vi gör, för oss själva, för våra ledarkollegor och för rörelsen i stort. Den stoltheten syns och känns på lokalerna. Så varför så ängsligt högre uppifrån? Varför?