Rörelseglädjen på väg tillbaka?

Det här inlägget skrev jag för länge sedan, men av olika anledningar klickade jag aldrig på ”publicera”. Inte ens jag orkar vara så jäkla på om allt hela tiden. Men nu när jag ser rörelseglädjen göra come back i vår nästan gemensamma kommunikation släpper jag loss (igen).

Jag fattar inte vad det är för fel på rörelseglädje. Är det någon som kan förklara?

Om det är något jag däremot förstår är det rädslan för att vara töntig, behovet av att hitta på något nytt, viljan att ”utveckla” konceptet och vara kreativ. Jag vet för att jag levt ganska länge och gjort många år i Friskis&Svettis: Been there, done that.

Jag jämför med Volvo (igen). De körde hårt med begreppet säkerhet och lyckades sno åt sig det ordet i ganska många år. Den som satte säkerhet högst köpte en Volvo. Man tänkte på familjen och att det var viktigare att komma fram än att komma fram med stil.

I våra styrdokument har ”rörelseglädje” en särskild tyngd. Det står i stadgarna att det är det vi ska få folk att uppleva. Om jag läser med mina glasögon ser jag att rörelseglädjen är metoden för att få människor att börja röra sig, gilla det och fortsätta.

Upplevelsen av rörelseglädje är det som startar den goda kedjereaktionen av mer träning, mer socialt umgänge och mänsklig utveckling på flera plan.

Förklara för mig varför vi inte gör som Volvo och pratar om det vi förknippar så starkt med vilka vi är och vad vi gör. Jag har nämnt den förut men Volvos vision om att ingen ska dö eller skadas allvarligt i en Volvo 2020 är lysande, om du frågar mig. Den tar tag i mig för att den visar på en så jäkla god vilja.

Och vi har ju också god vilja.

Men i stället låter vi oss styras av de hjärnspöken jag beskrev i inledningen. Vi byter t ex ut rörelseglädje mot träningsglädje, ett ord som är betydligt mindre existentiellt och mycket mer generiskt. Alla våra kollegor i branschen kan hävda träningsglädje.

Andra strategier för att undvika ”rörelseglädje” är att slå oss för bröstet och hylla oss själva och vår idealism – att vi faktiskt är fantastiska utan att få betalt. Eller att vi är folkhälsoivrare och minsann levererar också!

Men vad är det vi erbjuder? Vad attraherar en människa?

Vi har ett existentiellt djup som vi måste slå vakt om. Det gäller vilka träningsformer vi än levererar. Vi ska hylla upplevelsen, vi ska lyfta fram möjligheterna att utvecklas som hela människor, vi ska betona att vi är intresserade av träning på ett djupare plan än de flesta andra, därför att vi tror att det är den inställningen som leder till att folk aldrig lägger av. Och vi tänker att man mår bättre under utvecklingsresan också.

Det är rörelseglädje. Den större, poetiska, sprittande livsgnistan. Och vi vet hur man letar efter den, hittar den och njuter av den. Det är erbjudandet.

Det är ju därför vi håller på och är lojala Friskis&Svettis-ambassadörer.

Så varför inte prata om den? Någon?

Så långt det gamla utkastet till blogginlägg. Nu kan jag sluta tjata.

Rörelseglädjen tillbaka? (Bild tagen ur reklamfilm för nya cykeln.)