Saker jag tänkte på under årsmötet

Till min förenings årsmöte kom 109 medlemmar. Av nästan 90 000 möjliga. Vad säger man om det engagemanget? Och vad säger man om medelåldern på mötesdeltagarna…ja, du fattar.

Det gamla gardet
En av sakerna jag funderade på under mötet var – med tanke på oss som var där – begreppet ”det gamla gardet”. Det är inget smickrande uttryck om man får det kastat efter sig. Det har jag inte fått…än…inte öppet i alla fall, men så jobbar jag också så slugt jag kan för att undvika detta omyndigförklarande. Mina jämnåriga kompisar verkar inte alls lika bekymrade över det. De säger saker som lika gärna kunde översättas med ”det var bättre förr” utan att blinka.

Kvantitet före kvalitet
En annan sak jag reagerade på var målet att bli 100 000 medlemmar inom x antal år. Någon räckte upp handen och frågade om vi inte redan hade haft det målet för några år sedan. Och alltså inte nått det. Svaret var så flummigt att jag inte minns det. Men kvantitetsmål är ju meningslösa. Det är som med mantrat ”Vi måste sälja kort! Annars har vi ingen verksamhet.” Egentligen är det tvärtom; det är för att vi har en unik verksamhet som vi säljer kort. Och vi blir fler för att vi har kvalitetsmål.

I centrum
När det gäller kvalitetsmål la jag märke till fraserna ”upplevelsen i centrum” och ”funktionären i centrum”. Själv sätter jag mig ”själv i centrum” och det tror jag alla andra gör också. Det är inget egoistiskt med det. Det betyder bara att vi tycker att det ska kännas meningsfullt att träna på Friskis&Svettis eller att arbeta ideellt för tron på en bättre värld. Det där med ”x i centrum” påminner mig om sjukhus som sätter ”patienten i centrum”. Vad är alternativet? Om jag skulle sätta något i centrum skulle det bli: ”Rörelseglädjen i centrum”.

Mitt och mitt
Det sista jag tänkte på innan jag cyklade hemåt – förutom om jag skulle ta med en överbliven macka eller inte (gjorde inte) – var arbetsnamnet ”Mitt Friskis” på nya appen. Jag tycker det där med ”Mitt” är påträngande. Mitt SJ, Mitt Åhléns, Mitt Netflix, Mitt Nordea, Mitt Skatteverk, Min Thaikiosk o s v. Jag vill inte ha ett sekt-förhållandet med organisationer och företag. Jag är en fri människa och ogillar klistrighet.

Den obemannade anläggningen
Jag tänkte inte på det när jag satt där. Och det ser jag som ett tecken på hur lätt det är att inte hålla fast vid sina grundläggande värderingar och i stället viljelöst flyta med strömmen. Men någon i ”det gamla gardet” tänkte i stället för mig. Det fick jag höra efteråt. Denna tänkare trädde inte fram under stämman, men viskade till sin stolsgranne: ”Vi säger obemannade anläggningar (alltså där ingen anställd ännu är på plats), men de är ju inte obemannade. De är medlemsbemannade.” Genialt, ju!

Det digitala Friskis&Svettis
I flera dagar efter årsmötet försökte jag förstå varför jag inte jublar åt digitaliseringen. När jag sedan läste en grej av författaren och marknadstänkaren Simon Sinek förstod jag bättre varför jag är inte är superfrälst än: ”System och processer är väsentliga för att korståget ska fortgå, men de ska inte ersätta korståget.” Jag tänker att omställningen till att bli en mer digital organisation tagit energi från detta med ”x i centrum”. Jag hoppas att vi snart hittar tillbaka till elden. Fast det kan jag väl inte säga utan att någon säger ”aha, det gamla gardet har talat”.

Jag älskar Friskis&Svettis.
Amen.

No comment.