Volymen ska upp
Rött är fint. När passet öser på och allt känns som ett stort och varmt party lyser örat rött.
Alla kan Men alla vill inte.
Jympan är för många, bara man inte skrämmer bort folk med krångel och armvift. Annars kan varenda kotte gå loss och glömma bort sitt ego en stund.
satsa på människorna
Den skillnad som vi i Friskis&Svettis har möjlighet att bygga på är människorna, deras kunskap, passion, förmåga och värderingar. Satsa på människorna, så kommer kvaliteten.
Jympaupplevelsen Friskis&Svettis själ
Jympan var det första uttrycket för Friskis&Svettis idé om träning och gemenskap. Den kan fortfarande vara vårt mest unika erbjudande om vi vårdar den klokt och lekfullt.
Jympajesus predikar
Kanske kan man säga att Jympajesus är en besserwisser. Själv anser han att han debatterar viktiga frågor i sekten.
Ja! Tycker detta var väldigt fint och on point. Kan relatera, man vill som motionär liksom vara “in on the joke”, the joke being jympan. Det du skriver om samspelet är helt enkelt jättefint.
Jag har på ett pass jag brukar gå på noterat en av mina medmotionärer, som inte verkar ta i så jättemycket, men som genomgående ser road ut under passet, vilket jag tycker är väldigt sympatiskt. Det är som att hon ser något lite tokigt och svårbegripligt vecklas ut framför henne, men något som också är sympatiskt och lite komiskt (avd: jympan är som livet!). Hon verkar öppen för att bli lekt med. Jag har tänkt på det som ett faux pas att inte ge allt på jympan, men om vi kommer dit för att få vara människor så är väl “road” en så god approach som någon?
Tack! Ja, du märker ju att det det där du skrev om att vara människa, inte apa, har satt sina spår. Gillar det du skriver om att ”vara in the joke” och om att vara road av det tokiga och svårbegripliga som vecklas ut framför en jympa/joke-deltagare. Den tanken leder också vidare. 🙂
Ja, ditt inlägg ledde tanken (via att vara “in on the joke”) ytterligare vidare för mig också. Detta kanske t.o.m. är lite långsökt, men jag har fått humor förklarat för mig på följande sätt:
“Humor is simply your brain being surprised by an unexpected variation in a pattern that it recognizes. If your brain doesn’t recognize the pattern or the pattern is already too familiar to your brain, you won’t find something humorous.”
Jag funderar på om det inte är någon närbesläktad mekanism som får en att uppskatta underfundigheter i jympan. Något kittlar ens hjärna, och detta något är en oväntad variation i ett mönster som den känner igen.
Den samtida jympan inkorporerar dock inte sällan mönster som är all too familiar för en del av oss. Det är då jag tror den faller platt. På motsvarande sätt går det åtminstone i teorin att infoga bitar av komplexitet där inte ens den tränade jympahjärnan kan urskilja något mönster längre, och således inte “fatta skämtet” heller. Som livet också gör ibland.
Ja, och detsamma gäller ju det jag jobbar med som copywriter. Jag måste skriva och hitta på saker som håller mig på rätt sida om den där gränsen, och lagom mycket. Den bästa reklamen lämnar över något till betraktaren, så denne kan komma med in the joke och dela aha:et.Så det måste ju inte vara humor, bara att man utmanar precis så mycket att de man vill ska fatta/dela tanken, gör det. Som ett bra jympapass. Fast det går ju inte att vara spännande precis hela tiden och det är nog bra. Alla måste få vila lite i det välkända en stund mellan försöken att få med alla på en utsmyckning.
Stötte i veckan på detta fina klipp där just John Cleese pratar om kreativitet på ett sätt som jag uppfattade som relevant både för denna diskussion och för organisationen Friskis&Svettis på makro- och mikronivå. Det är definitivt sevärt i sin helhet, men jag har pausat klippet där det blir som mest relevant. God fortsättning Jympajesus.
Precis, att kombinera två kända företeelser till något nytt, men också att tillåta fåniga idéer för att de kan leda vidare till det genialiska. Min käresta – som också är ledare – brukar vika sig dubbelt av skratt när hon ser mig söka lösningar av nya låtar. Vägen till slutversionen är inte spikrak. Slutet av Cleese dragning är tyvärr alltför sann i många organisationer, även i Friskis & Svettis. När jag som maktlös undersåte tog till humor för att få fram mina synpunkter kring processen med loggan möttes jag inte direkt av skratt från toppen. ”Du jämför Friskis & Svettis med nazismen” var den roligaste kommentaren, sagd på fullt allvar. Makt korrumperar. Alltid. Överallt. Verkar det som.
Jag misstänkte att du skulle hitta beröringspunkter i det sista, vilket är bekymmersamt. Får kognitiv dissonans av att agenturen för min älskade jympa är dysfunktionell på organisationsnivå. Angående det du säger om makt så önskar jag att man kunde skala ner och decentralisera. Marknadsföringen går i samma problematiska riktning när alla föreningar nu ska ha likadana opersonliga hemsidor med gråa bilder och ett gränssnitt inspirerat av Windows 10.
Hade missat den här kommentaren. Från mitt perspektiv är det Riks som inte funkat i några år. Hemma i Stockholm tycker jag känslan är rätt go.
När det gäller makt har jag förstått att makt alltid korrumperar. Jag har nästan aldrig haft någon, så vad vet jag. 😉
Riks värderingar och policys kan ju dock inte separeras från de enskilda föreningarna. Jag började träna i en liten förening där det uteslutande erbjöds bas- och medeljympa i en kommunal gymnastiksal, när ledarna fortfarande hade helröda kläder (good times). Det var min första kontakt med jympan och jag älskade att träna där, och jag tror att den bilden fortfarande lever kvar i mitt medvetande som arketypen av Friskis&Svettis. På den föreningens schema finns dock numera bara ett enda medelpass. Det är mer Modus än medel där i vår. Nu tränar jag i en större förening och får mina jympabehov tillfredsställda, men det är på något sätt symptomatiskt för att utvecklingen går i fel riktning och att det genomsyrar föreningens alla nivåer. Det hade blivit en helt annorlunda upplevelse för mig om jag hade börjat träna där nu istället för för 10 år sen.
Värderingar skiljer sig kanske mest mellan vad som står i the brandbook och hur livet levs.
Min jympaledarkarriär började i en lite gympasal på Per Brahe-gymnasiet i Jönköping. Hittills har inget slagit den känslan, men den är bevarad hos mig fortfarande. Även när Modus kör i salen bredvid. 😉
Ja, jag tror att det är rätt inställning. Men jag är orolig över att det här blågrå, coola, opersonliga vinner mark. Jympan är som det enda motgiftet mot det, den är orubbligt röd, originell och personlig.
Håller med. Känns som ett blogg-ämne: jympan är last man standing i attacken från landstingsestetiken.
Ja, och inte bara estetiken. Attacken kommer från en front med en helt annan träningsmentalitet, mot vilken jympan är den sista bastionen. Detta är som du förstår en historisk sammanstötning, absolut ett blogg-ämne.