Volymen ska upp
Rött är fint. När passet öser på och allt känns som ett stort och varmt party lyser örat rött.
Alla kan Men alla vill inte.
Jympan är för många, bara man inte skrämmer bort folk med krångel och armvift. Annars kan varenda kotte gå loss och glömma bort sitt ego en stund.
satsa på människorna
Den skillnad som vi i Friskis&Svettis har möjlighet att bygga på är människorna, deras kunskap, passion, förmåga och värderingar. Satsa på människorna, så kommer kvaliteten.
Jympaupplevelsen Friskis&Svettis själ
Jympan var det första uttrycket för Friskis&Svettis idé om träning och gemenskap. Den kan fortfarande vara vårt mest unika erbjudande om vi vårdar den klokt och lekfullt.
Jympajesus predikar
Kanske kan man säga att Jympajesus är en besserwisser. Själv anser han att han debatterar viktiga frågor i sekten.
Facebook
Nyhetsbrev
RSS
Twitter
För att hjälpa Friskis att förstå sitt erbjudande kan vi med fördel vända oss till kulturantropologin och religionspsykologin. Jag kommer i första hand att tänka på antropologen Victor Turners koncept “liminal situations” vilket är en slags övergångsriter i form av “well-defined ritual situations” som stärker känslan av communitas i gruppen. Det är obestridligen jympa han beskriver. Kan Friskis&Svettis erbjuda communitas?
Durkheim i sin tur använder begreppet “collective effervescence” för att beskriva en slags ceremonier i jägar-samlarsamhällen. Han fann att de dagliga aktiviteterna i sådana samhällen kunde kategoriseras som antingen profana eller sakrala. Profant var det mesta, jakten, samlandet, vardagen för dessa stammar helt enkelt. Det sakrala, collective effervescence, syftar på high energy tribe gatherings där hela stammen träffas för att, jag vet inte, genomföra någon rituell dans antagligen.
Jag tror följaktligen att jympan tillfredsställer något primalt mänskligt behov. Det verkar osannolikt att människor skulle ha ett behov av grå hallar och kallt ljus och medicinbollar, men jag tror att det finns ett grundläggande behov av väldefinierade ritualer, tribe gatherings och communitas. Och jag tror att det var Friskis ursprungliga erbjudande. I ett sekulärt land som Sverige finns det helt säkert ett otillfredställt behov av high energy tribe gatherings. Marknaden är däremot mättad för profana PT-timmar. Jympan är det närmaste vi kommer en frizon från det instrumentella och tillrättalagda, och således vad Friskis huvudsakligen borde erbjuda.
Gillar ”high energy tribe gatherings”. Min förhoppning är ju att HELA Friskis & Svettis ska kunna vara det. Kanske att här ryms understammar, men att hela stammen delar de sakrala upplevelserna, fast på lite olika arenor? Även om jag också tycker att jympan är fenomenet där Friskis & Svettis kan göra verklighet av eviga mänskliga värden, så tänker jag att vi måste erbjuda flera sorters jägaraktiviteter. Det ÄR en utmaning, men jag TROR att det är möjligt att enas i ”rörelsen” om ett antal värden att ALLTID eftersträva i alla möten o aktiviteter. Vad tror du?
Jag tror att en slags obeveklig aspekt av min weltanschauung är att saker är på ett visst sätt, och det är inget vi människor kan manipulera i så stor utsträckning. Vissa saker är sakrala, vissa är profana, och om man försöker göra något sakralt av något profant så blir slutresultatet förkonstlat. Att tänja på communitas-begreppet (eller rörelseglädje-begreppet för den delen) gör att det riskerar att komma att representera något mindre intensivt och sakralt än vad det initialt gjorde.
Apropå arenor, för att jympan (eller, jag kan väl sträcka mig till “gruppträningen”) ska kunna förbli en well-defined ritual situation distinct from everyday life så behöver arenan vara annorlunda från de platser där vi vanligtvis befinner oss. Det är ännu en anledning till varför rött är bättre än grått. Vi vistas inte vanligtvis i röda rum, men gråa rum är inget annorlunda eller speciellt. En grå hall och en ledare som inte går att urskilja från motionärerna underminerar således ritualens symboliska kraft.
Jag är ju också inne på att saker är som de är med oss människor och att inget kan ändra på det. Kanske något om vi får några årtusenden på oss. Jag HOPPAS att Friskis & Svettis kan ge människor sakrala värden, som kyrkan om man inte tar själva religionen så allvarligt, bara ritualerna och sammankomsterna. Håret reste sig på armarna när jag läste det du skrev om det annorlunda rummet. Och att rött därför givetvis är bättre än grått. Inget som är som vanligt berör.
Jag tror att det är möjligt, men då måste man värna det som ger upphov till känslan av tillhörighet och sammanhang och andlighet, istället för att reducera träningspassen till själlösa osammanhängande komponenter (se även, Modus).
Diane Ackerman skriver (i Deep Play):
“The spatial and temporal boundedness of sport, by ordering and sublimating our energies and by closing off the world’s drudgery and confusion, can evoke our spiritual depths like a work of art or a monastic discipline.”
Hon sätter därmed fingret på några viktiga komponenter i den själsliga motionsupplevelsen:
att i tidsrumslig avskildhet skyddad från omvärldens oreda få sina energier ordnade och sublimerade. Det första knyter an till det annorlunda rummet (jag är glad att det resonemanget hittade en resonansbotten i dig!) och det sistnämnda förutsätter en väldefinierad ritual.
Hm, jag förstår att det är svårt i andra former än jympan på Friskis & Svettis. Men den beskrivningen och din förklaring alltså! Så huvudet på spiken. Hur ska vi sprida den kunskapen och få oss ledare att förstå den uppgiften? Och att den är vår!
Jag har inget bra svar på det, men jag tror att det är vilseledande för både motionärer och funktionärer att tonvikten uppifrån nu läggs på det moderna, stilrena och artificiella. Friskis rör sig då längre och längre ifrån jägar-samlarnas tribalriter, som har sin primära parallell i den vildaste, mest ohämmade jympan. Det är dock ett sign of the times att orientera sig efter oberörd, effektiv homo economicus, åt vilken optimal träning kan konstrueras av en grupp driftiga experter. Vad Friskis&Svettis inte verkar fatta är att denna pragmatiska robotmänniska aldrig kommer utveckla någon genuin lojalitet för föreningen, då det alltid går att hitta mer funktionell och high-tech träning någon annanstans.
Får jag låna några av dina beskrivningar till kommande blogginlägg? Tänker på detta med sign of the times. Det är spot on.
Självklart. Inget av det här resonerandet och teoretiserandet hade ju existerat utan din blogg ändå (jo, kanske, men då i en mycket mer ofärdig och oformulerad form – som en föraning bara).