Jympan är bäst när den gör hela livet rättvisa

Gästinlägg av L.

Man behöver inte kunna mycket om religion för att notera uppenbara beröringspunkter mellan vissa religiösa beteenden å ena sidan och jympans struktur och utförande å den andra (vilket inte heller kan vara helt främmande för läsare av en blogg vid namnet “Jympajesus evangelium”).

Om man fördjupar sig lite till, framträder ytterligare intressanta likheter mellan jympa och religion, och därtill viktiga implikationer för jympans innebörd och framtid. Det är dessa som jag nu ska försöka skildra.

I ett sådant ramverk ligger det till att börja med nära till hands att tänka på jympan som en rit, en kollektiv ritual. Om riter skriver Durkheim bland annat: “Riten är ofta inget annat än ett iscensättande av myten.” Om jympan ska förstås som en rit som iscensätter en myt, vilken är då myten i fråga? Jag skulle vilja säga att myten som jympan iscensätter är livet.

Den gode Jympajesus har argumenterat övertygande för att jympan är som livet, men jag tror att det helt enkelt är för att jympan är utformad för att avspegla livet. Att jympan är som livet är således ingen slump, utan en naturlig följd av hur den är konstruerad. Nu tror jag inte att det var ett överlagt val att anordna det på detta sätt vid jympans tillblivelse, men dock att det var resultatet av att en person tyckte om livet och ville helga det. Detta kan låta simpelt men det är radikalt, i en värld där träning annars ofta förstås som ett måste och en plikt. 

Denna vördnad inför livet genomsyrar fortfarande jympan och är något som Friskis&Svettis borde värna. Andra träningsformer har sina förtjänster, men de är inte som livet. Ett spinningpass är inte ett iscensättande av en myt (det skulle vara en exceptionellt monoton myt). I gymmet tror jag nästan inte att man är i kontakt med det överjordiska alls. Det är pragmatisk och instrumentell träning med metallredskap som själlösa totem. Vad är det mot att få cirkla kring en levande, engagerad människa i centrum för en välplanerad, uttrycksfull ritual? 

Det andliga i jympan har dock på senaste tiden fått se sig gradvis utmanövreras av andra värden (företrädesvis effektivitet och modernitet). I ljuset av det som beskrivs ovan är det ingen önskvärd utveckling. Hur kan jympans religiösa egenskaper istället värnas och framhävas? Här följer ett förslag på ett handlingsprogram med fem punkter. 

1. Jympan bör bedrivas i en miljö som är distinkt annorlunda från vardagslivet*. Det behöver göras uppenbart att man stiger ut ur det alldagliga och in i en andlig sfär, ungefär som att gå in i en kyrka. Detta var länge inget problem, eftersom jympasalsarkitekter intuitivt kände på sig att jympans rum borde vara rött. Röda rum är inget man vanligtvis finner på vårdcentralen, hos optikern eller på IKEA, och var alltså ett funktionellt sätt att separera jympan från dessa mer sekulariserade miljöer. 10-talet har dock sett ett skifte i denna praxis och en ny tendens att utsmycka jympans rum med offentlig sektor-färgen nr 1: ljusgrå. Att gå på jympa blir således estetiskt jämförbart med att gå till tandläkaren. Att jympa är dock väldigt annorlunda från att gå till tandläkaren (får man hoppas), och det behöver märkas på platsen där jympan utförs. 

* I den mån det är genomförbart. För mindre föreningar som bedriver sin verksamhet i kommunala gympasalar är det inte praktiskt möjligt att radikalt transformera jympans rum inför varje pass. Sådan jympa har dock en (än så länge outforskad) speciell, primal kvalitet, och energierna verkar vara de rätta så länge salen pryds av ett praktfullt rött lakan fulladdat med symbolisk kraft.

2. Jympaledaren, i sin delade roll som totem och schaman, bör inte heller vara “en i mängden” med avseende på klädsel. Totemismen är helt central i elementära religioner, och totem “utgör ceremonins centrala punkt: danser och riter tar plats runt omkring dem.”, varför ledarens klädsel bör vara distinkt. Vad mer är, totem får sin religiösa laddning från det symboliska emblem de bär. Det är emblemet som är heligt, och alla objekt som pryds av emblemet blir följaktligen också heliga. Jympans emblem måste vara den ursprungliga, omsorgsfullt utarbetade Friskis&Svettis-loggan, vars symboliska laddning ju vida överträffar ett simpelt “friskis” skrivet med enbart gemener. 

3. Jympans expressiva snarare än instrumentella kvalitéer bör framhävas. Detta är inget annat än ett mer invecklat sätt att säga att träningen ska komma på köpet snarare än att göras till huvudfokus. Målet är att människor ska kunna känna att de inte går på jympa för att träna. De går på jympa för att få känna ett spektrum av känslor och i en tidsrumsligt avgränsad sfär få uttrycka dem ohämmat. Ju mer jympan möjliggör det, desto mer fullgör den sitt syfte. 

4. Andra känslor än bara glädje behöver få komma fram och ges utlopp. Rörelseglädje har börjat etablera sig som begrepp och det är bra, men var är min rörelseilska och min rörelsesorg? Min rörelsefrustration, min rörelseambivalens? Dessa är komplexa, sofistikerade känslor som är svårare än grundaffekterna att skildra, men inte desto mindre aspekter av the human condition. En jympaledare som, utöver det positiva och dynamiska, kan manifestera en kontakt med någon viss ledsenhet eller svårighet blir till en människa med fler dimensioner och, i förlängningen, en mer mångfacetterad totem. 

5. Jympan bör inte aktivt och avsiktligt moderniseras. Det hände med konceptpasset Flowride. Detta kan förstås med hjälp av argumentet att anledningen till att mycket modern arkitektur är så ful och obegriplig är att för varje ny idériktning så måste föreställningen om vad som är estetiskt tilltalande förvrängas lite grann, för att utvecklingen ska kunna uppfattas som ny och intressant av arkitekteliten. Detta kännetecknar postmodernismen och går igen i många verksamheter nu för tiden. Det verkar finnas en motsvarande benägenhet även hos träningsutvecklare att vilja förvränga jympan för att undkomma det stereotypa och förväntade. Resultatet av det blir något som en begränsad elit eventuellt finner stimulerande, men som framstår som komplicerat och långsökt för det stora flertalet. Om man nu tvunget måste konstruera jympa ovanifrån bör detta göras utifrån jympans verkliga estetiska kvalitéer, som till sin natur är tidlösa. 

Vad skulle då ytterst vara meningen med allt detta? Durkheim skriver vidare: “Ju mer heligt ett moraliskt påbud blir, desto mer tenderar elementet av förpliktelse att avta”. Förheligandet av jympan medför alltså en omdefiniering av träningen från en plikt till en ceremoni, vilket har långtgående motivationella konsekvenser. Förutom det omedelbara positiva det medför för individen att få vara del av ett hälsosamt större sammanhang, ger det också medlemmar som är nöjda och lojala. Jympan är vad som är unikt för Friskis&Svettis, och på att tvinga in den i någon slags generisk modern mall för vad träning är, och hur och var den ska genomföras, finns verkligen inget att vinna, men väldigt mycket att förlora.