Volymen ska upp
Rött är fint. När passet öser på och allt känns som ett stort och varmt party lyser örat rött.
Alla kan Men alla vill inte.
Jympan är för många, bara man inte skrämmer bort folk med krångel och armvift. Annars kan varenda kotte gå loss och glömma bort sitt ego en stund.
satsa på människorna
Den skillnad som vi i Friskis&Svettis har möjlighet att bygga på är människorna, deras kunskap, passion, förmåga och värderingar. Satsa på människorna, så kommer kvaliteten.
Jympaupplevelsen Friskis&Svettis själ
Jympan var det första uttrycket för Friskis&Svettis idé om träning och gemenskap. Den kan fortfarande vara vårt mest unika erbjudande om vi vårdar den klokt och lekfullt.
Jympajesus predikar
Kanske kan man säga att Jympajesus är en besserwisser. Själv anser han att han debatterar viktiga frågor i sekten.
Facebook
Nyhetsbrev
RSS
Twitter
Mycket spännande tema. Det du kallar det tekniska hantverket tror jag dock har (minst) två facetter. Det mest elementära tekniska hantverket ligger väl i att göra ett pass som har en grundläggande potential att ha en träningseffekt. Hur engagerad jag än är så kommer jag inte att nå maxpuls genom att gå fram och tillbaka, medan utfallshopp är jobbiga nästan oavsett vad som händer runt omkring. Detta tror jag dock att alla redan vet. De flesta rörelser befinner sig dock i en gråzon. Bara en sådan synbart enkel sak som springlåten kan verkligen vara mer eller mindre inbjudande till att springa. Det som då gör skillnaden är passets potential att engagera. Jag vill inte oavkortat tillskriva denna enbart till sådana egenskaper hos ledaren som karisma eller förmåga till connection. Jag tror att den viktigaste nyckeln är hur kombinationerna fungerar. Det skulle då vara den andra komponenten av det tekniska hantverket. Modus är ett exempel på ett pass som säkert är grundat i ett gott träningseffektshantverk, men där kombinationsmagin helt saknas, och då blir det inget av helheten. Det är synergiskt.
Du kanske har hört citatet “Love is a neurochemical con job”? Man skulle kunna säga att jympan är ett neurochemical con job. Man visar upp sitt konstverk för någon och så matar man dem samtidigt med opiater och sen frågar man om de gillade det. Ju jobbigare, desto bättre, eftersom mer endorfiner utsöndras. Men för att kunna komma upp i hög ansträngning utan att det känns besvärande så behöver träningen vara njutbar och fängslande. Och det sker bara när kombinationerna fungerar. Genom lyckade kombinationer så distraherar jympan från att träning är ansträngande. Samtidigt vet vi att jympan kan falla platt. Jag tror det sker när kombinationerna inte fungerar, och det estetiska således inte distraherar tillräckligt, varpå det obekväma i att anstränga sig blir för påtagligt, vilket i sin tur gör att möjligheten att nå höga ansträngningsnivåer försvinner, och opiaterna uteblir. Detta är Modus default-läge. Men jympans utgångspunkt och utvecklingspotential ligger i att kombinationerna fungerar.
Gillar begreppet neurochemical con job och innebörden också. Bra jämförelse. Jag skulle säga att kombinationerna är en viktig del av hantverket, och att det finns fler möjliga uppdelningar, t ex i övergångar. När de stämmer – eller mer än stämmer, typ levererar artisteri, om än på teknisk nivå – kan de absolut ge opiatiska kickar.
Lägg till ytterligare en parameter i funderingen och vips så blev terapibehovet ännu större: vad vill vi ledare ha, vad behöver vi SAMT vad tycker de som är ledaransvariga i föreningen (och inte alls andas Jympa till vardags) att vi behöver? Oj, oj, oj… var man inte vilse i pannkakan innan så blev man det nu.
Om man inte andas jympa tror jag det kan vara svårt att förstå behov och satsa på rätt saker för oss. Vi måste höja våra röster!:-)