Har vi lämnat upplevelsebranschen?

Gästinlägg av L.

På Friskis&Svettis hemsida har man sedan en tid kunnat läsa följande:

Om du ska vilja träna hela livet måste det vara kul. 

Därför sätter vår träning både kroppen och sinnena i rörelse. 
Vi är snarare i upplevelsebranschen än i hälsobranschen. 

Det är inte så svårt att hålla med om tycker jag. Det första låter intuitivt rimligt, och vem vill inte få både kroppen och sinnena satta i rörelse? 

Till terminsstartkampanjen för våren 2020 har man dock bytt sensmoral. Nu kommuniceras träning inte längre som något som någon kan förväntas vilja göra. Motivationen framställs istället som avhängig dagsformen en given dag, vilken beskrivs som godtycklig. Det är svårt att föreställa sig någon annan upplevelse marknadsföras som så beroende av omständigheterna. Det låter mer som kommunikation utifrån en väldigt typisk syn på träning. 

Det här kan i sin tur tolkas som en del av en mer generell förskjutning från upplevelsebranschen till träningsbranschen hos Friskis. Om man t.ex. läser passbeskrivningen för en av förra årets träningsnyheter, Modus, så får man veta att det är “Träning som känns som träning”. Då passar den här nya kommunikationen i och för sig bra. Med träning som känns som träning behövs tröst om att det är okej att känna olust. 

Men det hela känns en aning bakvänt. Tänk om träning istället kunde vara något som framkallade lust? Något att längta till, som gör dagen bättre än vad den skulle ha varit annars, oavsett dagsform. Mer som en upplevelse än som träning. Man skulle spara in på ett motivationssteg om träningen i sig själv upplevdes som belönande. 

Det är också ett grundläggande ställningstagande i frågan om träningens rättmätiga plats i människors liv. Kan det vara något att se fram emot, som gör livet och vardagen bättre, eller är det ett vardagsmåste som man ytterst kan förmå sig till när andan (slumpmässigt) faller på? Kort sagt, är det något som ger motivation eller något som kräver motivation? Den skillnaden är långt mer utslagsgivande än vad det ger att outsourca lusten till en nyckfull dagsform. 

Någon kan nu invända att detta synsätt är främmande för personer som inte redan tränar regelbundet. Att man framstår som idealistisk om man presenterar det för dem på detta sätt. Men som Friskis redan konstaterat: om du ska vilja träna hela livet måste det vara kul. Det går inte att kompromissa med. Man har mycket att säga om motivation i den nya kampanjen, men förbisåg den fundamentala ekvationen “kul = göra igen²”. 

Jag tror inte att vi har lämnat upplevelsebranschen. Jag tror, nej, jag vet, att upplevelser fortfarande lever och frodas på Friskis. Att man har en konkurrensfördel här, och att upplevelser dessutom är mycket mer tacksamma att marknadsföra. Så varför låtsas som att det är träning vi erbjuder?