Mitt eviga ältande om jympan har lett till att en annan förening tror att jag kan leverera också i verkligheten. På ett jympagolv fullt med folk! De undrade om jag ville komma och prata om jympans hantverk och leda ett pass.

Efter att ha pratat några minuter i telefon visade det sig att personen som läst denna blogg också hade snappat upp att min käresta (Lilla Basledaren) hade ett mycket bra baspass. Kunde inte hon också komma?

Som tur är håller jag med om min kärestas jympakvaliteter och hade redan sagt ”jag åker inte utan dig” till henne. Ett utslag av ren självbevarelsedrift. Jag såg scenariot framför mig: Efter att jag yrat en massa teorier om vad som är ett bra pass för åhörarna, visar hon hur ett sådant ser ut. Utan att jag blandar mig i alltför mycket. Jag ler bara stort och menande, som om det var jag som lärt upp henne.

Det är just den grejen Lilla Basledaren hatar. Folk brukade komma fram till henne och säga saker som tydde på att hon fått sin musik och sina rörelser av mig. Det omvända hände aldrig mig, trots att jag snott från henne i alla år. Den enda låt jag kan komma på att hon lånat av mig är Abbas As Good As New.

Abba-låtar är inte riktigt vårt trademark, tänker jag. Och även om Lilla Basledaren är mer förlåtande än jag när det gäller trallvänlighet, så skulle jag säga att vi lockas mer av indisk, arabisk, östeuropeisk och afrikansk musik. Den kan ju vara hur trallvänlig som helst, men har också något annat spännande i sig som är särskilt bra när man ska sätta ihop ett jympapass. Här hittar vi musik som föder rörelse nästan per automatik, även om den samtidigt kräver ett jäkla självförtroende ibland. Jag minns några låtar som jag liksom fått pumpa upp mig som en tyngdlyftare inför. Det finns ett motstånd och i det motståndet kan magin ibland förlösas.

När vi pratar om det hemma kom vi på att det är skillnad på låtar som sköter sig själva, nästan så att ledaren är överflödig – tänk September med Earth, Wind & Fire – och låtar som ledaren behöver ta i från tårna för att förmedla. De förstnämnda kan nog behövas i ett pass, men de sistnämnda är de roligaste och de som dröjer sig kvar som favoriter.

Ser på en dokumentär om skivbolaget Blue Note på SVT när jag skriver detta och får det här passande citatet. ”Let’s do something less popular. Let’s go down a road less traveled.”

Det är sådant här vi ska snacka om en lördag i april i en annan Friskis & Svettis-förening än vår egen. Jag tror vi kommer att betona hantverket, att det är ur själva konstruktionen av passet, hur man tänker om musik, struktur, variation, avsikt och dynamik, som det magiska och så mänskliga med jympan uppstår.

Jag drar några valser om det på ett teoretiskt plan och så får Lilla Basledaren – hon som förresten numera kör Medel och Skivstång – visa att det funkar. Det blir bra. Jag får äran.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Laddade för att inspirera.
 
Skrivet av

Jympajesus

Man tänker att på Friskis&Svettis finns det tjejer. Man blir värd. Man blir ledare. Men man får ingen tjej. Så man engagerar sig i föreningen i stället (kommunikation, styrelse, verksamhetsledare). Man skriver i Friskispressen (mest av alla, enligt nye chefredaktören). Man blir suppleant i Friskis&Svettis Riks styrelse. Sen åker man ut. Man jobbar på Friskis&Svettis Riks som copywriter (50% resten i eget företag). Man tror man är nåt. Så man åker ut igen. Men man fortsätter med en druckens envishet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.