Många gruppträningspass i Friskis & Svettisfamiljen är inställda, många går halvtomma. Hur kan vi som ledare utnyttja detta tråkiga uppehåll i vår levnadsglada verksamhet och bli ännu roligare när normaliteten är tillbaka?

Kanske genom att jobba på att aldrig mer vara fullt lika normal igen?

Jag tänker på musiken vi använder. Kanske kan vi lägga lite mer tid på att vara mer spännande, mer vågade, mer risktagande och roligare ledare när vi ses igen allihopa.

Det kan låta som om jag ser mig själv som ett jympageni, men jag har alltid känt mig som en hårt arbetande medelmåtta. Mitt sätt att hantera bristen på talang har varit att medvetet välja motståndet, och därmed faktiskt också glädjen. Även om den oftast sitter långt inne och inte kommer förrän efter många timmars prövande, tvivlande och nya malande försök att brotta ner svårigheterna.

I jympan har jag sökt problemen i musiken. Det kan ha börjat med avundsjuka mot min klasskompis Bosse som kunde spela gitarr och som sjungandes på klassfesterna fick en ring av tjejer runt sig.

Den avundsjukan slog över i snobberi i mitt musiklyssnande, något som jag tror många pojkar och unga män tagit till som en hopplös åtgärd för att verka intressanta. Det imponerar tyvärr bara på andra av exakt samma sort. Det är t ex därför jag fortfarande lyssnar på Peter Hammill och hans grupp Van der Graaf Generator, trots att han själv säger ”Don’t play this for the ladies!”

Visst blev jag på många sätt en musiksnobb också på jympan. Glada och automatiskt rörelseglädjande dängor har jag alltid ratat för långa, konstiga och påträngande låtar där ingen vet vad som ska hända.

Men ändå; det är där det händer för mig. Och ibland för mina deltagare. Det är sjukt skönt att jympa till Earth, Wind & Fire, men när det funkar med en indisk, irländsk, afrikansk, arabisk eller serbo-kroatiskt dänga, då är det fanimej större. Jag ser det i folks ögon. Jag märker det när deltagarna tappar orienteringen i rummet och omedvetet skjuter mig åt olika håll i hallen. Och jag får t o m ibland höra det efteråt. Då är det värt allt talanglöst slit.

Nu hinner vi lägga ännu mer idiotisk tid på att skapa fantastiska jympapass. Gör det! Här är låtlistan jag och Lilla Basledaren ska workshoppa med i Sundsvall (om vi nu kommer dit).

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Kanske inspiration?
 
Skrivet av

Jympajesus

Man tänker att på Friskis&Svettis finns det tjejer. Man blir värd. Man blir ledare. Men man får ingen tjej. Så man engagerar sig i föreningen i stället (kommunikation, styrelse, verksamhetsledare). Man skriver i Friskispressen (mest av alla, enligt nye chefredaktören). Man blir suppleant i Friskis&Svettis Riks styrelse. Sen åker man ut. Man jobbar på Friskis&Svettis Riks som copywriter (50% resten i eget företag). Man tror man är nåt. Så man åker ut igen. Men man fortsätter med en druckens envishet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.