En skön försoning

Jag kom med i Friskis & Svettis Jönköping till höstterminen 1985. Det var föreningens andra termin och vi var 100 medlemmar. Riksrådet (nu Riks) hade bildats på våren samma år.

När jag gick jympaledarutbildningen ett värdår senare, sommaren 1986 för Annika och Hasse, var jag helt ovetande om att Johan gjort sin sista kurs ett helt år tidigare, just där på Stensunds Folkhögskola utanför Trosa. Lika okunnig var jag om att Johans utträde ur Friskis & Svettis inte var harmoniskt.

Inte förrän på Riksrådets årsstämma i Eskilstuna på senhösten samma år förstod jag att känslorna var heta kring Johan. Han gick upp på scenen och ville förklara sin vision om ett Friskishus, en idé om att samla olika kompetenser kring hälsa i vid existentiell mening i en frisk miljö under ett och samma tak. Mötesledningen avbröt innan han hunnit börja och bad honom gå ner från podiet. Han tilldelades i stället ett rum för att presentera sin vision för dem som var intresserade i någon av pauserna. Jag, som representerade Jönköping, gick dit tillsammans med ganska många fler från andra föreningar.

Jag hade ingen aning om bakgrunden till den jobbiga stämningen. Personen bakom idéerna som gjort oss så engagerade, inspiratören som gjorde att jag förstod vad jympan handlade om när jag var med på ett av hans pass, Friskis & Svettis visionär och själva anledningen till att vi samlats i hundratal där i Eskilstuna – behandlades nu som något katten släpat in.

Sen tänkte jag väl ärligt talat inte så mycket mer på det. Jag var fokuserad på mitt nya jobb som lärare i Gränna, på tjejen jag träffat kvällen före stämman på diskotek Huset i Jönköping och på arbetet med Friskis & Svettis i Jönköping.

Jag ville vara med och påverka. Bland annat ville jag tydligare förmedla vår speciella Friskis & Svettis-kultur till medlemmar och potentiella medlemmar. Vi i Jönköping hade med oss en motion till årsstämman 1992 i Stenungsund. Vi yrkade på ett rikstäckande, strukturerat arbete med idén, våra värderingar och vad vi stod för. Min kompis Andreas på Friskispressen och jag hade författat ett utkast.

I dag kan jag inte förstå att vi skrev vårt förslag utan att rådfråga grundaren. Kanske var han då så tydligt ute i kylan att han redan var persona non grata. Jag minns inte. Hur som helst; vårt förslag gick till votering och förlorade med en röst.

Inte heller när jag på uppdrag av Riks – först som frilans, sedan som anställd – skrev värderingstexterna till den sk Svarta boken och Vita boken, hörde jag av mig till Johan. Jag gick tillbaka till originalskrifterna: Friskis & Svettis stora motionsbok och En Frisk Idé, men inte till personen som tänkt ut hela skiten.

I dag tycker jag det är ofattbart. Men när det gäller Vita boken förstår jag ju samtidigt att det var svårt just då. Den producerades precis när Friskis & Svettis och Johan efter tre års juridisk strid förlikats i frågan om upphovsrätt och royalty. Friskis & Svettis styrelse hade precis uttryckt sin vilja i årsberättelsen om att aldrig ha något mer med Johan Holmsäter att göra.

Det var också ungefär då jag lärde känna Johan lite bättre. Han gick på mitt pass, jag blev bjuden både på hans 60- och 65 års-mottagningar i Mariefred. Sådant var det svårt att berätta om för mina kollegor på Friskis & Svettis Riks där jag var anställd som copywriter och skribent på halvtid. Att ens nämna hans namn var i princip förbjudet.Jag kallade honom Voldemort.

Ibland när Johan och jag träffades på jympan sa han att han gärna skulle vilja samarbeta med mig på något sätt. Jag ville också gärna det, men magen sa sitt tydliga ”nej”. Det skulle inte funka om jag ville jobba kvar på Riks.

Nu har det gått tio år till. Jag jobbar inte på Riks och Johan bad mig redigera hans bok om hur Friskis & Svettis startade – Friskissagan – som nu har svällt och blivit en hel självbiografi. I den tar Friskissagan upp cirka en tredjedel.

I manuset som snart går till tryck berättar Johan sin sanning om oenigheterna med organisationen Friskis & Svettis. Eller rättare sagt med de representanter för föreningen som han träffade och förhandlade med då, senast 2009. Ingen av dessa är numera engagerade på ledningsnivå i Friskis & Svettis.

Det är så klart föga smickrande för Friskis & Svettis som organisation om man tror att det ligger något i Johans sanning, men jag tycker också att det är tydligt hur mycket grundaren älskar sin skapelse och hur stolt han är över att den finns kvar. Han älskar verkligen oss som får idén att leva vidare varenda dag på lokalerna i mötet med medlemmarna.

När man läser Johans text fattar man hur ont skilsmässan från Friskis & Svettis gjort. Smärtan över att inte kunna komma överens på ett sätt som båda parter är nöjda med har varit stor i många år nu och finns kvar därunder.

Jag vet inte hur det kommer att kännas för dig när du läser (om du gör det), men jag (som är färgad av Johan historia, men också varit med under hela den relationskritiska tiden) tycker att det är så jäkla sorgligt. Därför hoppas jag på ett mirakel.

Jag vet att många är ovetande om konflikten, men jag ser hela tiden tecken (som jag inte vill redovisa eftersom jag tror det skulle förvärra saken) på att den är kvar. Så min förhoppning är att boken ska läsas av alla funkisar och att den på magiskt kärleksfulla vägar ska leda till slutlig försoning mellan organisationen och dess grundare.

Fan, vad skönt det skulle vara!

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.